Make something good

I morgon åker jag till Smögen och hälsar på Eva, laddar upp med ruggigt bra musik jag fick ifrån Erik (Feist - The Reminder). Ska se till att åtminstone få någonting vettigt packat. Får se om jag hinner landa hemma innan jag åker med familjen till Europa någonstans. Sverige suger när det bara regnar helatiden. Bye Bye!

Kollat på "Tigern och snön", löst korsord och lyssnat på "The Warning". Druckit för mycket kaffe, promenerat med Linda i Slottsskogen och ätit tacos.

Efter fyra veckors jobb och ett Camillabesök är det skönt med lite ledigt. Inte för att Camilla har så mycket med det att göra eftersom hon är from som ett lamm, jag behöver bara min dos av total isolering en dag innan jag fungerar igen. I och för sig var jag på tjejkväll igår och idag hängde jag med Linda. Men ändå. Tillbaka i slottsskogen igen för första gången på sex veckor, bestämt färg till rummet, bokat in massor av fikor och resor på tid som egentligen inte existerar. Men det är så det ska vara, så jag vill ha det så länge jag får andningshål emellanåt. Fast inte för mycket andningshål, då blir jag bara neurotisk och krisar över att jag inte kan träna så mycket och att min kropp pajar på minst två ställen i taget i princip hela tiden.

Jag hatar att ha sån otur, och jag hatar att ha noja på att jag har sån otur, och jag hatar att min vespa blivit stulen tre dagar efter att jag fått en köparen till den. Jag hatar att korsorden jag försöker lösa aldrig går ut, att jag alltid sätter in någon kryptisk siffra fel någonstans på sudokut jag aldrig får löst eftersom jag aldrig hittar siffran som sitter på fel plats. Jag hatar att jag är en sån som vill mer än kroppen klarar av och jag hatar för att det är skönare än att vara ledsen.

Ilskan är engagemangets överförfriskade kusin, som alltid ställer till det när det är familjemidag, som Gustav Fridolin så bra uttrycker det i sitt sommarprogram. Jag vet inte var min ilska kommer ifrån, men jag vet att den är bestående och det ser jag som något bra. Det är min drivkraft.. Jag delar uppfattning med Bodil Malmsten. Jag kommer inte riktigt ihåg vad hon sa, men det var någonting som stämde väldigt bra överens med vad jag tycket och kände. En sorts aha-upplevelse, en sorts lättnad över att det inte behöver vara så farligt att vara arg, att det inte bara är pubbeungar som behöver skrika av sig. Go Bodil, jag ska skriva ett mail!

Cyklar som en galning till jobbet dels för att slippa ångesten över att inte kunna träna ordentligt och dels för att komma i tid. Vad är det med mig och klockor och mitt maniska behov av att behöva identifiera mig med låttexterna jag lyssnar på undertiden jag flänger fram i alldeles för full fart utan hjälm? Sommarmorgon var det i alla fall i morse, och då känns det mer okay att cykla till jobbet fast att jag har svinigaste morgonhumöret i Göteborg och hatar och svär över allting. Trots det kommer jag sakna cykelmornar och lugnet jag möts av på jobbet. Havregrynsgröt med äpplemos, Göteborgsposten och nyvakna människor som blir glada av att se en. Kommer sakna stunden efter frukost med macka och the, alla berättelser från alla människor jag lärt känna men inte kommer att träffa mer. Avsked för mig är hål i hjärtat och tunga stenar i magen. Jag verkligen h a t a r det. Men jag har två dagar kvar, och de ska bli grymma.

Och även om avsked suger är det väl nu sommaren ska börja för mig antar jag. Vända på dygnet, dansa på natten och sova på dagen. Fuck veckarklockor och insomniaångest. Ska se till att boka in någon konsert också, någon resa, kanske till smögen kanske till månen. Det spelar liksom inte så stor roll, jag är rätt flexibel och går mer på sällskap än färdriktning.

Shoppoholic, varningslampa blink blink. Fast idag höll jag mitt löfte om att köpa mest vintage i alla fall. Vi var uppe i ottan för att hamna långt fram i kön till Sarons secondhand men när vi kom dit såg vi att de hade sommarstängt, så vi tog en fika i ett öde Haga istället innan vi började vår jakt på de perfekta vintageplaggen. Det blev en klänning i sextiotalsstuk (se bild), svarta pumps, röda skinnstövlar, vitprickig blå kjol med hög midja, rött pärlhalsband, svarta högmidjade stuprörsjeans och ett grått säckigt linne. Höstgarderoben klar och som Anna så snällt sa, vart ska man annars göra av sina pengar? Kul att ha trendmonstren Anna och Lina med sig också för lite smakråd och feedback.

Göteborg är regn igen efter några timmars fristad, några timmars sol. Livet kom liksom av sig och bikinin jag köpte alldeles för dyrt har bränt ett stort hål i min byrå så att jag ska kunna se den även när jag stängt lådan. Lider av kronisk trötthet och snuva. Ska slappa i kväll och morgon och ha desperate housewifesmaraton med antingen mig själv eller Lina. Det finns inget jag älskar så mycket som att inte ha något jag måste göra utan att ha tråkigt.

som X suckande sa vid frukosten på mitt jobb häromdagen. Och jag håller med, det är jävligt svårt. Men det går och jag har kul på jobbet trots att jag lyckats välta ut en liter bajsbrun sås, en kantin med finhackade morötter, en kopp the (över min arbetskamrat), en halvliter maskindiskmedel och en kopp kallt kaffe inom loppet av tre dagar. Minglar runt bland dementa, förvirrade och roliga människor, snackar med morsor till handbollsproffs och kastar disktrasor i ansiktet på före detta bigbrotherdeltagare. Idag tog jag även intiativet till allsång i grupprummet och satte mig vid pianot. Jag harvade mig igenom första versen på idas sommarvisa, klinkade Kalle Johansson och någon annan miserabel trudelutt, sen skrattade vi så att vi grät och satte på Carola istället.

Dessutom säger X att jag är ?full i fan?, fast hon säger det på ett snällt sätt. Hon vägrade att spå mig i kort, jag var för ung sa hon, jag hoppas att hon glömt min ålder till nästa vecka. Jag vill inte bli gammal och sjuk, jag vill bli som morfar, en smal och smärt motionär på 87 utan krämpor. Länge leve morfar. Jag har en känsla av att han är av samma sega virke som mig och att han dessutom trots sina snart nittio år kommer att överleva oss allihopa.

Även om stålmannen är död måste man våga fortsätta tro på hjältarna som bara dyker upp när man hänger där bakbunden upp och ner utan chans att kunna rädda sig själv. Som bräcklighetens poetik, vägen man skriver framför sig för att så småningom kunna gå på. Längtan. Ord. Som en skugga framför dina fötter och smala trådar som en möjlighet. Balans.

Elektroniska röster i bakgrunden, ihopsamlade från gårdagen, förmiddagen. Turist i sin egen hemstad, bland sina vänner och hemmiljö. Handboll fast fokus på något annat. Träning fast i syfte att komma en liten bit iväg från det som så lätt hänger sig som ett ofrivilligt släp i byxbenen. Gula postit-lappar som glöms bort, allt annat som inte glöms bort och en bristning ifrån att inte gå ut och bara springa.

Ska snart dra på mig löparbyxorna i alla fall, trotsa väder och skador. Fuck alla jävla skador jag alltid lyckas dra på mig så fort jag inte är förkyld eller har en självförtroendespärr i vägen. Sortera bort de neråtgående spiralerna och hjärnspökena, ersätta dem med fart. Och orden. Som ett kvitto på att det verkligen existerar. Annars så lätt att glömma.

Bild av Sally Mann

Sitter i min nya säng, den är 105 centimeter bred och alldeles lagom. Ni som ska sova över här blir tvungna att ligga sked vare sig ni vill eller inte eftersom det är lite för lite plats för en extramadrass och för att kunna ligga två bredvid varandra på rygg. Pappa tittade in på mitt rum i morse och fick den där djupa papparynkan som inte matchar särskilt bra till hans numera ganska gråa hår. Jag frågade vad det var och han sa att det inte kändes särskilt bra att jag numera stod lägst i rang. Jag kollade på honom med den irriterade iställetförsuck-blicken och han sa snabbt att han menade mitt rum alltså. Arton minuter senare åkte vi iväg till jysk, IKEA och sängjätten för att leta efter en säng att ersätta min skumgummimadrass med. Tyvärr knäckte pappa en av ribborna under sängen när han var irriterad och skulle få ur den ur bagageluckan. Men det är sånt svinn man får räkna med.

Efter sängshoppingen tog jag Hampus bolibompaparaply och mötte Johanna och Pernilla i stan för att shoppa och kolla på partille cup. Men eftersom Johanna hade pms och jag hade ont i huvudet och Pernilla hade åkt ut i åttondelsfinalen var ingen på shoppinghumör, så vi åt på Fröken Ohlssons (vegetarisk gulash) och satte oss sedan i regnet för att kolla på handboll. Mamma mia. Man måste verkligen vara totalt hjärntvättad eller insnöad på någonting för att utsätta sig för utomhusspel i det här vädret. Fjorton människor jagar en boll i fjorton gradigt regn, jamenar hur kul kan det vara? Typ så kul at jag hade kunnat offra en halv veckas lön för att få vara med och spela där igen. Partille cup är årets intervallträning värt i vilket jävla ösregn som helst.

Dessutom hade jag en mycket trevlig pokerkväll hemma hos Johanna i går även om jag tydligen varken hade bra taktik eller pokerfejs. Och jag var evigt tacksam att vi varken spelade klädpoker eller om pengar.

Bild på Islands HK från GP

Vardagsnojjor och den där jävla måndagssjukan som kommer fram när man minst anar det. Helt otippat dyker den bara upp och förstör aptiten, plockar fram ångesten och får mig att hispa omkring som en höna. Och regnar gör det. Att de har mage att låta det regna trots att min cykel blivit stulen och jag behöver gå upp strax efter det känns som jag just somnat. Passade mina kusiner som alltid brukar vara så söta och rara. Men idag slog sig L i huvudet alldeles innan Per gick hemifrån och hade dessutom lite feber, så hon skrek som en stucken gris och fortsatte skrika i en timme. Nej jag skojar inte. En timme. Hon blev förbannad så fort jag tog upp henne så jag och E fick sitta bredvid henne och läsa barbapappa tills hon inte orkade skrika mer. Sen var vi alla rätt matta. Och E visade sina mollusker och hela sin videosamling och snorade på mig. Och jag var bara inte riktigt upplagd för den typen av umgänge just idag. Dessutom har jag blivit hypokondriker igen, om jag ens slutat vara det. Slå mig hårt, någon.

Bild tagen av Linn

Antingen är jag för rå, eller för snäll, eller för lugn, eller för flamsig. Det där sunt normala har jag så svårt att förhålla mig till. Bäst är kanske att inte bry sig allt för mycket. Svårt att inse att hur jag än beter mig kommer det alltid finnas folk som inte kommer att tycka om mig. Intressant att se hur man omedvetet anpassar sitt beteende till umgänget. Hur man väljer hur man vill bli uppfattad. Inte helt men till viss del. Så himla skönt med mix på vänner. Extra glad idag åt P och J som jag inte träffat på aldeles för länge. Skumt att ha gått ifrån att ses på träning flera gånger i veckan till att knappt ses alls.

I morgon jobbar jag dubbelpass. Först jobb sen barnvakt åt mina kusiner. Kanske sitter jag upp för att jag ska slippa gå och lägga mig och på så sätt komma ännu närmare morgonen eftersom jag egentligen inte orkar gå upp. Jag borde söka läkarhjälp för min morgontrötthet. Eller gå och lägga mig i tid i stället för att sitta uppe och skriva massa skit.


Bild tagen av Linn

Lägenheten är ny och jag sitter på en flyttkartong med datorn på den bruna byrån som hittills är i stort sett den enda möbeln i mitt något spartanskt inredda rum. Tapeterna är blåa med ljusa ränder och jag sover på en 10 cm tjock madrass på golvet med en liten rislampa som belysning. Det stör mig inte att jag tycker blått är skitfult och att jag varken har möbler eller en riktigt säng. För nu har jag eget rum här med. För att säga som C; det var ju skönt att du fick ett eget rum nu innan du flyttar hemifrån i alla fall. Och det är det ju. Fast det luktar inte hemma.

Lagfest hos Pajen igår. Singstar, tacos och annat kul. Sofie kom in och ägde oss på ´jag har aldrig´ med sin breda norrländska och jag skrattade så jag grät när hon på frågan vem som spelar huvudrollen i Moulin Rouge svarar Beyonce. Pajen tjatar på mig för min vikt och jag säger att han är mer fixerad vid mig än vad jag själv är och att det är bara för att han inte har en dotter som han måste ta ut sin pappaorolighet på mig. Han skrattar och jag säger självsäkert att jag gått upp tre kilo, när han hör till vad suckar han bara och skakar på huvudet. Vad som händer sen kommer jag att få äta upp hela hösten, eftersom mamma tjuvläser skiter jag i att skriva vad, kan bara säga att jag numera kommer att kunna rabbla 870518 vilken tid på dygnet ni än väcker mig til the end of time. You girls rock.