Make something good

Träffar Johanna för att efter en svettig cykeltur bada på Smitten. Jag är nu uppe i tre svenska havsbad och har redan klått förra året i antal badningar. Sen hem och somna på sängen. Vaknar av att Sara smsar och åker in till stan för att träffa henne. Det blir en speciell men ack så fin kväll med pommes frites som avslutning på Järntorget. Åker hem genom Göteborg när det är som vackrast, står längst fram i en fullknökad buss, första parkett för att kolla på hamnen och rosa himmel. Jag går av två hållplatser för tidigt för att få vara i fred med Håkan i ipoden ett tag. Balanserar på de vita sträcken genom suckarnas allé och ramlar inte en enda gång.

Jag kommer inte ihåg vad jag hade tänkt skriva, så jag kan ju berätta om min dag så länge. Jag skulle vaccinera mig inne i stan men upptäcker att jag glömt min plånbok och jag tvingas se mig besegrad och åker och badar istället. Ett mycket bättre val tyckte både jag och Rebecka när vi gick till Ganglet. Sen låg vi där och mådde allmänt bra och pratade om livet. Gick hem och upptäckte att mina finaste skor höll på att gå sönder så jag tog av mig dem och gick barfota. Det tog lång tid. Eftersom vi dessutom var tvungna att gå till Ica och hämta ut min biljett till Kent och Thåströms konsert i morgon (!) och jag var tvungen att undvika gruset och den varmaste asfalten. Sen gick jag hem till farmor och farfar och drack kaffe och åt körsbär. Kan man ha det mer flott en helt vanlig torsdag? Nej jag tror inte det, eller det skulle vara att skaka rumpan till Navid i Ulricehamn och gå på festival med Madde och Jonas då.

Lyssnar på Håkans senaste skiva som är lite för bra för att vara sann, sitter i min nya klänning ifrån ett designkollektiv med rosor på (de som hade affären var tvungna att övertyga mig i ca 10 min att jag inte alls såg för söt ut, bara coolsöt) i solsvedd hud och surfar på koffeinkicken jag skaffade mig hos F&F. Vill bara ha en filt, rosévin och mina vänner runtomkring mig och bra musik och inget mer jobb eller ansvar. Bara vara oansvarig och aldrig förkyld eller sånt tråkigt. Jag vill dansa utan att känna blåsorna jag har under fötterna och bara skita i att det finns ett imorgon också.

Jag lärde känna en flicka en gång, som liten var hon tvungen att gå omkring med en kassettbandspelare på magen för att spela in sina hjärtslag. Hon berättade att när hon var på konsert så kunde hjärtat börja slå i takt till musiken. Hon kan inte lyssna på techno. Jag har inte pratat med henne om det, men hon skulle ju kunna bygga upp ett bibliotek utav bara hjärtslag. Anteckna viktiga händelser och sen gå tillbaka och lyssna på första kyssen, hans händer, sommarregn och festivaler. Hon skulle kunna skicka ett kassettband till någon på posten, skriva; här har du mitt hjärta. Det skulle vara sant.

Det finns så mycket att säga. Huvudet fullt av oskrivna brev och tjejen jag skrev om precis dog nästan av en påse nötter. Och tillsammans med hjärtslagen var det liksom omöjligt att inte framställa henne som en mycket intressant person. Hade du vetat hur hon träffat sin pojkvän hade du tyckt att hon var ännu mer speciell.  

Det finns alldeles för mycket att säga. Inatt drömde jag att mina revben stack ut
och skinnet stramade sådär äckligt. Jag drömde att Lilla H bodde i ett litet rum vid havet. Jag undrade om han inte kände sig ensam och var lite för ung för att flytta hemifrån. Bomber och människor människor människor i mina drömmar jag alltid kommer ihåg när jag vaknar.

Svenska akademins ordlista full av förlista oförbrukade ord. Du vill ta hand om allihop, kärleksfullt strö ut dem i sängen. Lägga dig mitt ibland allihop, låta de vackraste klättra på dig som

hortensior, humle, vildkaprifol

Lilla H står på bryggan och halva min släkt nere i vattnet och försöker locka i honom, försöker peppa honom att hoppa, uppsträckta armar och vilda applåder när han efter mycket tvekande tillslut lyckas. Vi är på Donsö. Det hela är lite som en filmscen, ljus och motiv perfekt för fotografering och jag bara ler. I bakgrunden hör man åskan, jag sitter på land med Anna och Sigge och småfryser. När alla galningar har badat klart går vi upp och äter kakor, tårta, godis och dricker kaffe i trädgården. Fint tycker jag, och gott. Skönt att få lite variation på mjukglassen.

Tack för ert refuseringsbrev. Det präglades
av känslighet och bar på en stor stor potential.
För närvarande har jag dessvärre ingen
möjlighet att publicera det, men jag vill ändå
varmt uppmana er att försöka igen.

- Magnus Skånberg

Det finns diverse människor jag skulle vilja adoptera in i mitt släktträd. Tanter jag mött på spårvagnar och utomlands, människor med drivkraft eller bara lugn, poeter, skeptiker, lärare och författare. Så länge vi bara ska hålla oss till genetik och biologi tycket jag att släktskapet är alldeles för begränsat.

Vänt på dygnet, vaknar lagom till sommarpratarna på P1. Sitter uppe och äter långfrukost med mig själv och lyssnar på sommar de dagarna jag inte jobbar. Träffade Madde och Jonas igår. Degade, satt på Jonas balkong och drack kaffe, sökte jobb, planerade framtid och nyår, åt nutellamackor och kollade på Häxor (filmatiseringen av Roald Dahls barnbok). Sen fick jag springa genom en kolsvart skitläskig nästan skog för att hinna med sista bussen hem. Var hemma kvart i två och nu är det helt plötsligt morgon igen.

Idag ska jag försöka hinna träffa mormor och moster. Sen pernilla, sen Madde mfl. Jag vet ärligt talat inte vad det är för fel på mig. Varför kan jag inte leva i samma takt som alla andra människor? I min värld måste det gå så snabbt. Fast jag orkar ju inte egentligen. Och så måste jag vaccinera mig, paniksnart. Skäll på mig nästa gång vi träffas om jag inte gått dit. Alternativt släpa dit mig. För om en månad åker jag. Tokigt!

Har jobbångest men tar ändå varje pass jag kan komma över eftersom hela mitt schema verkar vara uppbyggt på 5h-pass som varken ger pengar eller lunchrast. De bra passen kommer när jag redan har åkt till Kongo, och de måste jag ge bort. Och jag kommer inte alls tjäna så mycket pengar som jag hade tänkt i sommar. Det känns dåligt. Att jobba känns ungefär som att gå i skolan. De flesta är i min ålder, vi har likadana kläder och på lunchen känns det som att gå och äta i bamba. Våra AL är som våra lärare och så fort vi lärt oss en ny regel jobbar vi successivt med att bryta den eller tänja på gränserna.

Jaha. Typ 4,5 veckor kvar.

Sen är det Way out west och Kongo och frihet!

Du kan ha en bok fullklottrad med ord utan att de betyder någonting. Fyra människor dog och 40 skadades på samma gata jag gick på för knappt två veckor sedan. Sammanträffanden och fredsavtal. Skottlossning. Du står mitt upp i allt och undrar åt vilket håll det blåser.

Vi fortsätter att gräma oss över fel val, som att de verkligen finns några sådana.

Timmar och sekunder och rörelse.

Sen tystnaden, som en karusell som precis har stannat.

Skit i att sova.

Bryt alla sociala koder och mönster. Sätt dig bredvid någon du inte känner på spårvagnen trots att den nästan är tom. Starta ett samtal. Var nöjd med era skavanker och sluta oroa dig för bleka ben och tigerränder. Jag tycker om dig ändå.