Make something good

Okay vi snackar såhär kompis. Det är tisdag och i morgon ska jag börja skriva på min (observera följande stycke), färdiguttänkta och färdigdisponerade novell som endast ska skrivas på lektionstid. Dessutom ska jag hinna fylla år och sånt viktigt. hej och hå. Skulle färgat om håret ikväll, men så upptäckte jag till min stora förtvivlan att vi inte hade några plasthanskar, om man bortsåg ifrån de stora blåa som Christina hade använt tidigare när hon städade toaletten. Efter ett ganska snabbt övervägande insåg jag att det inte skulle gå att genomföra med tanke på att utan handskar skulle jag vara tvungen att amputera mina händer eller i bästa fall bara gå med mjuka vantar ett par veckor. Christina sa att pappa säkert kunde göra det ändå, "han är ju inte så noga med sånt" tror jag hon uttryckte det (observera att hon inte hört något av ovanstående eftersom det endast utspelades i mina tankar). Jag blev glad i några sekunder innan jag insåg att det vore lika med mordförsök att låta pappa färga mitt hår. Han är nämligen hyperalergiskt mot allt som man inte trodde gick att vara alergiskt mot och lite till. Och visst är jag desperat men nej, jag fick ta mitt snart sjuttonåriga förnuft till fånga och inse att jag även i morgon var tvungen att gå till skolan med sveriges fetaste utväxt och känna mig ful (det är insidan som räknas, det är insidan som räknas).

Men alltså, jag vet inte vad jag ska skriva i morgon, man får inte skriva om kärlek. Så good bye med alla mina bra upplägg jag tänkt använda mig av för att glida igenom den här uppgiften på en räkmacka. Jag är lite trött, det har varit en jobbig dag med matteprov och labb och sånt annat hemskt. Dessutom en no lektion där Fanny trott att jag skulle vara borta på och därför tog tillfället i akt att säga att det tyvärr var jag som hade alla våra papper så att vi inte kunde redovisa. Tabbe. Jag kom in 20 minuter senare och fick reda på att det var "jag som hade papprena". Men vi klarade oss bra. Och nu ropar min far. Jag ska gå och lägga mig. NU. Jaja jag är nog lite trött ändå.

---

Lyssna på: Ullinulla, grymt roligt radioprogram du kan läsa lite mer om på länken eller gå in på p3s hemsida för att lyssna på http://www.sr.se/cgi-bin/p3/programsidor/index.asp?programID=2784&nyheter= Det är dem på bilden, Lina till höger som brukar hänga hos oss på onsdagar. Jag gör lite smygreklam, hoppas det känns ok!

Det är söndag, jag har fått lön, vi har mysvecka i skolan och jag är snart 17. Borde inte jag befinna mig i ett bra tillstånd sådär mittemellan en koffein- och adrenalinkick med världens smajl? Tydligen inte. Är så trött att jag kan kräkas (skönt att jag har spyfobi så jag inte gör det iaf.) Mitt hår har en fet utväxt och jag har slutat andas med magen. Vet inte om jag bloggar om kvällarna för att jag inte orkar tänka på morgonen eller för att jag blir sinnessjuk om jag inte får skriva.

Var hemma hos Anna i går kväll. Hon hjälpte mig med mitt bildprojekt som inte känns lika mycket magsår längre. Vi käkade vindruvor, lyssnade på Marit Bergman och plockade fram inspirationslådan under sängen. Typ fett behövligt. Ägnade dessutom tre timmar av fredagskvällen hemma hos Marcus för att plugga inför matteprovet på tisdag. Skönt att ha inspirerande och intelligenta människor i sin omgivning, sånt liksom smittar av sig. Bonus på fredagen var att få höra berättelsen om när Marcus var i Uganda och fick binnikemask (oavkortad och ocensurerad verision). Jag kom fram till tre saker under den här kvällen. 1. Vinterkräksjukan är vidrig, men binnikemask är värre, jag kanske ska sluta oroa mig så mycket 2. Afrika är säkert ett underbart land men Majorna är inte fy skam det heller 3. Flytta över alla x på en sida innan du börjar krångla med ekvationen, annars skiter det sig nästan alltid.

Grönmönstrade skrivböcker är bra, även nanso och snälla lagkamrater. Hittade den perfekta tröjan, orginell föredetta skitdyr och kaxig 30-tals stuk. Pocketböcker är bra, man måste tänka så. Att snö är bra när det är växthuseffekt och fina tröjor är bra. Sömn kan nog också vara bra ibland. Det failar bara ibland, som att kroppen och hjärnan glömmer att synka och vid avbrutna träningspas är det värt mer än allt med lagkompisar som skriver och undrar hur det är. Jag önskar att man kunde iscensätta livet med musik och låtar som passar in. Det gick väl till viss mån innan min mp3 försvann fast jag vill ändå mer, på riktigt liksom. Ord kan bli så mycker mer än ord till musik. Måste välja inriktning till tvåan. Jag har inte en jävla aning om vad jag vill.

---

Läs - Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer och Montecore- en unik tiger av Jonas Hassen Khemiri. De har båda kommit ut på pocket och finns att köpa på pocketshop, mitt häng.

Bild - Kommer ifrån hemsidan http://www.fulheten.com/

När jag går upp om mornarna känner jag inte igen mig själv. Något förvirrande känsla. Vaknade med ont i halsen och hoppades på att jag skulle vara så sjuk att jag inte kunde gå till skolan och hålla mitt tal. Det var en sådan dag i dag. En hoppas-jag-inte-kräks-i-klassrummet-dag. De behöver väl också få finnas antar jag. Ersatte bildlektionen med Anna och shopping, definitivt mer konstruktivt och absolut roligare. Maj-Christine gör mig sinnessjuk. Jag råkade smitta Fanny med mina anti-bild baciller, hon gick hem på grund av en fejkad migrän som kom på riktigt precis när hon lämnat in lappen. Sånt händer.

Jag kom hem sju och började plugga matte. Egentligen vill jag bara sova, men det är så tråkigt att komma hem efter en hel dag (nåja jag var där till tre iaf.)i skolan där man pluggat arslet av sig, för att komma hem och plugga som en idiot, för att gå och lägga sig och upprepa mönstret dag efter dag. Jag är antiautist, vanor gör mig galen.

Talet blev inte lika bra som jag ville. Det blir det aldrig, självkritik är som en no-win batalj där alla medel är tillåtna. När det gäller andra så funkar det rätt bra, men mot mig själv har jag aldrig en chans.

Fortfarande kommer den där lyckokänslan i magen vid första anblicken av snö. Direkt associerar jag till pulka, snögubbar och thermobyxor. Problemet med att inte vara åtta är att man inte längre vaknar i tid för att hinna gå ut och göra någonting i snön, nu för tiden vaknar man i tid till att se det börja slaska. Men snö är fint, det blir ett annat ljus som kryper lite längre in än det vanliga, tillräckligt mycket för att man ska få en svagt spirande känsla av att det finns någonting efter det här, att livet fortsätter och hjärtat kommer att slå sig igenom den här vintern också. Förresten gillar jag vintern lite, dels eftersom jag fyller år och dels för att jag är en dagdrömmare. Under vintern får du lov att sluta dig i ditt skal, det är tillåtet att vara vinterdeppig, det är okay att föredra en kopp te i sällskap med sig själv än att gå ut.

När jag var på väg till jobbet regnade det, inte uppifrån som normalt regn utan underifrån, som om Göteborgs regnmoln ville vara lite originella och drog till med det bästa de kunde komma på. Om jag gräver riktigt djupt här kan jag faktiskt ändå känna lite glädje över att inte bo i Bergen där det häromdagen regnat 86 dagar i sträck. Upphetsande.

Skön stämning och lagom mycket folk, Oscar kom in i köket en stund och informerade mig om att jag enligt GP:s ranking jobbade på Göteborgs tredje bästa fik. Lätt att jag gör. Vi väljer musiken som ska spelas och alla har så sjukt bra musiksmak att hela dagen är ett långt diggande. Marika funderade på att göra någon form av undersökning på det fenomen att gästerna alltid kommer i klunga. Det kommer aldrig in en eller två i taget, när det väl kommer folk kommer det mängder vilket innebär att man under långa perioder är sysslolös för att under andra få jobba arslet av sig. Jag funderar själv på att göra en undersökning på vad det är som gör att så många kommer precis när jag tar lunchpaus varje gång.

Vi har fått nytt schema och det något fridlysta begreppet fritid har nu helt slutat att existera. Jag har alltid haft svårt att skilja på vad jag vill göra och vad jag hinner göra. Nu har det fuckat up sig och jag får ibland en känsla av att jag lever i något storts paralelluniversum bredvid för på något sätt får jag in saker som egentligen händer samtidigt. Jag ska lära er hur man gör när jag har utvecklat en fungerande teori på hur mitt liv fungerar. Fast egentligen ska jag nog börja sålla ut det där jag gör fast jag vet att jag borde göra något annat istället. Det har lätt att bli sådär konstigt annars för jag blir så jävla trött. Det flyger vita prickar i luften och liksom flimrar framför mina ögon. Är det normalt? Har vitapricksjukan även drabbat er någon gång?

Igår tror jag att det kom in en ängel, fast jag är inte säker, men det verkligen kändes så. Och det läskiga var att jag blev rädd, förfärligt rädd. Och när allt är tungt och svårt att andas tänker jag att det inte är konstigt att vi känner så ibland. Jag tänker att det är tyngden av de vingar som aldrig fick växa ut som ligger kvar, som en påminnelse om vad som finns bortom vår horisont. Och Gud tror jag inte finns, men änglar, kan man inte få tro på dem?

Sitter och dregglar över Tomten, Jesus, julen och Kalle ankas egentliga samhörighet med Betlehem. Dregglar gör jag väl i och för sig mest på grund av att jag är vrålhungrig och inte för att jag går igång på Santa Claus i januari. Anledningen till att jag över huvud taget sitter och skriver om ett sånt högst oaktuellt ämne är att några nötter i min klass skrev upp det som ett ämne att hålla tal om och jag och kristoffer hade den stora oturen att få just den lappen. Quel domage! Jag städade förut köket i utbyte mot att mamma lagade massor av god mat till mig, hon nappade direkt och jag ska snart inleda min ofrivilliga bana som köttätare igen. För att göra en lång historia kort kan jag berätta att min käre far fått för sig att jag äter för lite och måste ha kött, massor av kött för fortsatt exsistens. Eftersom jag är mindreårig och dessutom from som ett lamm har jag låtit mig underordnas dessa nya regler. Min pappas motto är kind of "är maten äcklig, håll för näsan och skyffla in ändå". Så vill jag fortsätta spela handboll (vilket jag vill) måste jag sluta äta bara vegetariskt. Här behöver ni inte berätta för mig att man visst kan få i sig lika mycket protein och tjosan ifrån växtriket och att det minsann är mer protein i bönor är i kött and so on för jag VET men min far har sina principer, och visst, jag älskar honom ändå (bara inte för tillfället). Men det absolut värsta är det faktum att jag säkert kommer bli likadan mot mina barn som min pappa är mot mig (jamen jag blev ju så himla bra, så så illa kan han ju inte ha varit). Och egentligen tycker jag inte att det här är det minsta kul. Gode gud var barmhärtig.

Sitter med mitt Marimekkoblock och försöker med jämna mellanrum sådär lite halvhjärtat skriva upp några bra punkter till föredraget jag inte har lust att hålla. Det finns få saker som är så tillfredställande som ett tjockt och fullskrivet kollegieblock, eller vilken annan typ av anteckningsbok som helst. Sida efter sida med ord som skrivits ner. Tusentals meningar med fakta, formuleringar och poesi som jag åstakommit. Jag blir helt lugn av att sitta och bläddra i det. Lite samma effekt som pocketshop har på mig, det är som terapi att gå in där, jag går runt som i trans och stryker med fingrarna över uppstående boktitlar och bläddrar njutningsfullt igenom bok efter bok. Sen har jag en stor passion till de små texter och citat många författare inleder sina böcker med. Jag har massor av gånger tänkt skriva ner dem, fast det blir aldrig av, och kanske är det lika bra eftersom nedtecknandet bara kommer innebära att jag tillslut förstår att det inte vilar någon magi över orden, att de bara är platta, och magi måste man ha. Magi måste få finnas vare sig det gäller blommiga kollegieblock, gula gummistövlar eller startklara flygplan.

Vaknar och sveper i mig en fruktsmoothie till frukost, åker och städar. Hinner hem och morsa på min familj jag inte träffat på en evighet för att senare kolla på a-lagsmatchen och efter den själv spela mot Bjurslätt. Efter matchen sätter jag mig på vagnen till Jenny och Erik. Jag har hållt igång som en duracelkanin hela dagen och somnar strax efter Markland för att vakna upp i tid tack och lov. Kommer hem till dem strax efter sju och träffar nya och gamla människor kors och tvärs och för första gången är det någon som är över 25 som säger att jag har en snygga hårfärg. Har roligaste kvällen på jag vet inte hur länge och vi dansar, dansar, dansar (här tänker jag på Hello Saferides låt "My best friend") och man får dansa fult, man får hitta på egna coola moves och sjunga med högt i låtarna. Jag börjar avrunda en stund innan tre när jag sträcker vaden, de sista droppar av och strax efter tre dansar jag och Erik sista dansen till The Concrets och precis då är jag bäst i hela världen. Och ni andra är så himla bra att det är omöjligt att inte bli tokkär i er allihop!

Är väldigt trött och somnar med Jenny och Erik i deras dubbelsäng och försöker att inte tänka på att jag ska upp och jobba i morgon och kommer att vara bakis och omänskligt trött. Försöker att tänka bort vaden som gör ont och allt annat krångligt oblikatoriskt natt-tänk, för det är så skönt att bara få fyllas av den braiga känslan man får när man vet att det varit en perfekt dag, när allt ifrån synkade bussar till handbollsfinter bara stämt.

Morgon, tunghäfta, kokta ägg och 32 sekundmeter utanför. Den ni. Kristian, Jag, Jenny och Erik äter familjefrukost och jag beger mig ut i vinden. Flaxet fortsätter och jag hinner i tid till jobbet med en minuts marginal. Tyvärr vågar folk sig inte utanför lägenheten i blåsten och de är stendött på Cafét precis hela dagen. Jag, C och S går och småpysslar och försöker komma på någonting som behöver bli gjort. Svårt. Jag får iaf lära mig att göra en kaffe (mjölken är än så länge överkurs) och känner mig nöjd med dagen.

Hemma och börjar känna av de där osovna timmarna. Jag har ett par sidor i matte att klara av innan jag somnar, sen är helgen fulländad. Tack!

Gud välsigne fredagen (ja lite skadad har jag nog blivit av att gå på en kristen skola) jag har tänkt gå och lägga mig sedan klockan nio fast sitter uppe och lyssnar på Nina Ramsbys skiva som går på repeat. Vanlig tråkig dag i skolan med ett panikartat avslut eftersom vi skulle lämna in vårat halvfärdiga grupparbete. Det är roligt med vissa människor som inte lyfter ett finger under de lektioner vi egentligen ska arbeta men får eld i baken två timmar innan deadline och blir griniga för att ingen arbeter effektivt. Mon dieu. Dessa jävla grupparbeten kommer att lägga mig i en för tidig grav (nu lät jag som prosten i sagan "morfar prostens barnbarn" om man lägger till ett "Elsa" efter meningen)

Tränat tre dagar i rad nu. Jag har träningvärk i muskler jag inte hade en aning om att jag hade. Vi har fått en ny bra tränare som har fått mig att känna mig lite mer motiverad till träning för tillfället. Motivation krävs för att orka ägna 5 dagar i veckan åt handboll. Jag blir skadad av alla människor som hela tiden säger att jag har för mycket att göra. Svårt att säga vad jag själv blir mest stressad av; att ha för mycket att göra, eller att ha för lite att göra. Svårt att hitta balans. Ska jobba i helgen, det började tidigare än jag trodde, det är skönt att tjäna egna pengar, fast nu har jag råkat säga ja till en sak igen som jag egentligen inte har tid med. Det brukar ju vara så. Fast jag hinner nog. Om jag sover när jag är 65 och gör mina glosor på bussen. Kom och fika på Café Con Letche om ni inte har någonting att göra, ni hittar mig där 13-17 på söndag.

Köpte en jättesöt klänning på H & M. Eller jag vet inte om man får kalla någonting som knappt täcker arslet för klänning, men tunika kanske. Hade tänkt ha den hemma hos Jenny på Lördag. Fast jag är lite skrockfull och vill inte gå händelser i förväg. Vem vet, jag kanske inte tar mig levande ifrån mötet mot Bjurslätt som är några timmar tidigare. Skänk mig en tanke, mitt självförtroende existerar inte efter förra matchen mot dem. Vissa saker undrar jag faktiskt varför jag utsätter mig för, frivilligt.

Papegojsus, som av vingar som fyller luften med liv. Med lite exotiska färger och humle klättrandes över årtionden av trötta ögon, kanske raka ryggar ändå? Var är hon, flickan jag såg liggandes och mumlandes lovande att aldrig göra slut, med en varm handflata lagd mot jorden. Var är den, den livshotande inre kärleken, de spända hälsenorna den jävlaranamman. Förmågan att skriva helt fel svar, sitta uppe hela nätterna och vänta på att brainstorma sönder varje liten mollekyl som kan tänkas vara i vägen för sömnen man ändå spar. Varför blir man så glad när man ser att andra är uppe, man kommer ju ändå at vara lika förbannat trött dagen efter, jävla myskohjärna att fungera. Vita kartor, uppspända som gigantiska paraboler, färdiga att rita på. Och jag ropar snart, ska bara hitta dig först i vimlet av folk. Jamen kom då, kom vi flyttar härifrån, till en plats där sånt som vi är flera.

Sitter inomhus för andra dagen i rad och lyssnar på Ane Brun skivan jag fick ifrån Peter som tack för hjälpen efter att han utövat någon typ av psykologundersökning på mig. Jag jobbar aktivt med att hålla världen på avstånd idag. Särskilt efter mina obehagliga drömmar som de senaste dagarna innefattat både kopplade guldfiskar, utökad familj och uppsprättade och omsydda påslakan med spritpenneskrivna mobilnumer på. Efter sådana nätter är innesittardagar med Ane Brun och Nina Ramsby tillåtna och fullständigt acceptabla. Även plöjt igenom ett par kapitel i Linda skugges bok "Akta er killar här kommer Gud och hon är jävligt förbannad" som jag fick i julklapp. Hennes samlade krönikor. Okay, jag kanske inte alltid håller med om vad hon skriver, men det är skönt att det finns människor som är lika arga som mig och som dessutom orkar och våga skriva om det.

Det finns en viss spänning med att sitta och dricka the vid sin dator. För det första är det familjens gyllene regel, att inte äta eller dricka vid datorn som man bryter mot. Fast den regeln blir mer som en förmaning nu när jag har en egen "du vet att datorn är körd om du spiller ut det där över den va!?" Japp, det vet jag, fast man kan omöjligt komma in i samma mysstämning om man inte har en kopp thé, fatta det. Dessutom fryser jag som fan om mina händer, då måste man ha en kopp att värma dem på. Vardagsspänning.

Det är så roligt nu när jag färgat håret, med folk som helatiden frågar "har du färgat håret?" Jamenar är inte det rätt självklart att jag har? Om du möter en kompis som varit mer eller mindre mörkblond i hela sitt liv och hon kommer totalt självlysande röd är det väl ganska uppenbart att hon färgat håret!? Det är inte så att jag använder något konstigt balsam som failat för att jag typ glömt att ta ut det över natten kompis, sagornas tid är förbi, här är det brutal verklighet. Svaret är alltså ja, jag har färgat håret, sluta fråga för fan.

Bild ifrån sagoboken "vem ska trösta knyttet", fråga mig inte var jag hittade den. Men den är fin. Den är barndom. Förövrigt finns det ett installerat "radera historik" på min sökruta i google. Undrar om man skulle ta och skaffa ett sådant till sig själv också. Har kommit fram till att jag har aldeles för lite bra skivor för att stanna i soffan en hel dag.

JAG HATAR VÄSTTRAFIK! Så nu var det sagt. Och hade jag inte varit en så bra uppfostrad flicka hade jag ringt och skällt ut någon snubbe som sitter i deras växel bara för att få av mig lite av mina aggressioner. Men det är ju inte dens fel att tåget från Trollhättan är försenat till Göteborg, att jag får åka baklänges och blir åksjuk eller att jag hamnar mellan två sovande människor varav en stinker sprit. Det är ju inte dens fel att det regnar heller när jag kliver av tåget, att jag får springa i totalt ösregn som en dåre för att upptäcka att min buss - för ovanlighetens skull- slutat gå. Sen är det verkligen inte den här personens fel att jag blir ännu blötare och får ta en segbuss till Markland där jag upptäcker att även 84:an slutat gå och min andra buss kommer om 22 minuter. Det är ju tur att jag är en så bra tjej att jag inte skäller på någon annan än mig själv nu till exempel när jag upptäcker att min tvätt ligger kvar i tvättstugan och borde blivit upplockad för 45 minuter sedan. Eh, slagpåse till salu, någon?

När jag äntligen lyckats lista ut hur man tar sig in på grannens trådlösa nätverk visar det sig att han ändå inte betalat sin faktura. Sen lyckas jag inte koppla in datorn i vårat modem igen, utan ligger och surfar automatiskt på grannens, vilket innebär att jag inte kommer in på nätet, trots att jag har modemet inkopplat. Jag får ringa kundtjänst och allt tar 50432 år innan det fungerar. Nejdå, jag är inte frustrerad. Särskillt inte över att jag inte fått tillbaka mitt Photoshop jag lånade ut för en evighet sedan och nu behöver installera på min nya dator. Eller över att det regnat oavbrutet sedan november och jag inte kunnat slappna av en minut av det här lovet på grund av allt fucking skolarbete som inte försvinner eftersom jag inte har några rika föräldrar som kan göra mig ekonomiskt oberoende för restan av livet och tillåter mig att hoppa av skolan.

Linn sov här i natt, vi såg på "Walk the line" (som är sju gånger bättre än "Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott" som jag såg i går)och degade. Försöker att fylla de resterande lovdagarna med någon form av mening men håller på att faila totalt. Det regnar, jag har inte gjort någon av sidorna som vi hade i matte, det är år 2007, året då Julia var tvungen att börja tvätta alla sina kläder själv. Misär.