Make something good

Det var ett tag sedan nu. Lite som att rösten varit på vift ett tag, ett bra tag. Behövde grunda sig i magen, sprida sig som stockrosor över spåren och få växa upp lagom till att tågbanan lagts om. Ingen åker här längre. Det känns bra så. Vissa vyer är till för bara oss själva. Lite som när det började och bara växte i precis den riktningen det ville. Innan det blev en ram att förhålla sig till, en omvärld att bli granskad av. 

 

En gång bodde jag i ett litet hus i Rumänien. Det gör jag inte längre. Å vad jag önskat att jag skrivit ner fler berättelser ifrån den tiden. Inte bara tänkt hela tiden att jag inte hade något att skriva. Att det blev tjatigt. Som om livet skulle fortsätta exponentiellt uppåt och jag bara väntade och väntade på att jag skulle nå någon form av insikt jag skulle kunna skriva om. Att orden skulle komma flygande till mig. Att jag skulle ha en hatt vid mina fötter och bara dra upp imaginär kanin efter kanin, vita och fluffiga i pälsen med stora sammetslena hängande öron och fuktig nos. 

 

Nu har jag ett barn istället för lantligt hus med tillhörande vakthund. Ett livs levande litet barn som i prick denna sekund ligger med armarna utsträckta i mitten av vår säng i ett rum som luktar nytvättad tvätt och drömmer om småfåglar och vattenpölar. I förrgår lastade hon upp rosa blomblad från körsbärsträdet på gården i släpet på en bobby car iklädd en gräslig 20 år gammal beige jacka hon ärvt från Hampus kusin Hugo och en röd mössa med vita moln på som får henne att se ut som en meddtävlande i mariocart (blandning mellan Toad och Donkey Kong) . Hon är som en film hela hon. Rund som en liten boll, älskvärt bestämd och kvick i sinnet. Man kan ju undra vad det ska bli för storhet av den damen. 

 

Idag glömde jag telefonen på jobbet (eller praktiken). På Röda korset. Det känns lite skönt, och ger mig dessutom en behaglig känsla av att jag är mig lik. Det känns som en sak julia 16, 19, 24 kan relatera till. Vi hade någon form av bedömning/avslutande samtal med vår handledare. Efter en timmes prat kunde jag gå därifrån, och fick givitvis godkänt. Efter ett tag kom handledaren och bad mig komma in igen, hon hade ju glömt ge mig feedback. Hon sa att det nog skulle bli en bra psykolog av mig. Att jag var lyhörd för andra människor, följsam i samtalet och passade bra för att jobba med människor i behandling. Att jag funkade bra i personlagruppen, att var inkännande och kanske också kunde känna av olikheterna, att det kanske var det som blev jobbigt för mig också, men att det inte var en dålig egenskap. Det är den enda feedbacken jag fått på hela praktiken. Så det va la trevligt.