...
Nalle Puh – men är ni inte arga på mig?
Tiger – Nej, för om du inte hade kommit försent så hade du ju inte varit du!SKRISSKORRRR med Putte och Edvyl
Foto: Kalle och Julia
Tack till: Kalle för visat tålamod och fejkat intresse för jage på is
Vad jag än skriver så menar jag ingenting av det jag sa till dig.
Vin med finkusinerna såklart och Karin åker till Indien om bara en vecka. Dea är i Ryssland och Madde och Sara i samma säng som mig. Så det pratas. Till kanske fyra på morgonen och om viktigt och oviktigt. Jag läser Narnia och pusslar Mamma Mu och Kråkan-pussel med Lilla C. Jag har sms-konversationer med Kalle som är mer eller mindre seriösa och innehåller mer eller mindre ordet Allah i mer eller mindre doser.
Jag förstår inte mer nu, jag trodde det. Att vara nästan-tjugo var i mina fjortonåriga ögon i princip som att vara gift och färdig. Tänk så fel man kan ha. Tänk så gammal man kan va. Utan att förstå någonting.
Barnvakt i morgon. Tur att jag älskar att pussla Mamma Mu och Kråkan-pussel med Lilla C. Tur att han ska lära mig spela Nintendo Wii- tennis också. Jag är allt en lycklig skit ändå. Och Lilla H är hemma och målar guldkanter.
Jag förstår inte mer nu, jag trodde det. Att vara nästan-tjugo var i mina fjortonåriga ögon i princip som att vara gift och färdig. Tänk så fel man kan ha. Tänk så gammal man kan va. Utan att förstå någonting.
Barnvakt i morgon. Tur att jag älskar att pussla Mamma Mu och Kråkan-pussel med Lilla C. Tur att han ska lära mig spela Nintendo Wii- tennis också. Jag är allt en lycklig skit ändå. Och Lilla H är hemma och målar guldkanter.
Original songs
Om vi bara seglade över haven, hittade en ö lite sisådär. Jag hade matat dig med Mariekex, det hade inte kännts tröttsamt utan bara kul när du föreslagit att vi skulle leka tjuv och polis. Jag skulle haft roligt, inte tänkt på läggtider eller klockan. Jag tror inte det behöver vara lika svårt som de vuxna vill få det till. Jag tror inte på er längre, hör ni det.
Where the wild things are
Ack så bra.
When I grow up I will be a forester
I do my best here in the west
Känner mig kreativ. Lite ovisst i vilken ände det ska ut bara. Och julen snurrar. Tänkte att ni kunde vara så snälla att hålla er undan i morgon när jag handlar klapparna. Ah, alla dessa fula ord. Jag dör. Jag är förkyld och trött. På allt. Och in i märgen.
Jag har ansiktsmålning och hon har trötthetsspasmer (Rumänien, ögonblicksbilder - allt som bara finns i mitt huvud)
Parkbänken med Dia sent en kväll i en park i Arad. Vi satt under en gatlykta intill ett stort träd med gula stora löv alldeles intill ån och pratade utan skiljeväggar och barriärer. Det fanns inget jag velat tillägga eller ta bort. Allt var sådär vackert, stilla och magiskt som man lyckas få det att se ut på film men så sällan upplever i verkliga livet.
Inne hos M:s familj i Checheci. Hans tjocka mormor, svårt sjuk i diabetes ligger utslagen i en säng i hörnet, barn överallt. Unken lukt. Gammelmormor med käpp och en sjal knuten runt det spröda vita håret, bruna klipska ögon och ungefär 145 centimeter lång. Det här är deras liv, som jag är en liten del i via skolan. Det här är deras liv. Jag förstår inte. Alls.
Vägen varje dag mellan Siria och Arad. Himlen och den vackra tomheten. Alla färger. Ah, alla dessa färger som är olika för varje tid på dagen.
De fantastiska självlysande stjärnorna som är fastklistrade i taket.
Karen som sjunger en påhittad godnattsång till mig i bilen på väg hem från jobbet. Jag har ansiktsmålning och hon har trötthetsspasmer.
Löven som har ramlat av ifrån vår berså och lämnat kvar hunden Abdi under ett tak av mörklila vindruvsklasar. Det hela ger ett naket, kusligt och kallt uttryck. Som ett grafiskt mönster avtecknat mot den jämngrå himlen. Vart tog alla löven vägen och hur lång tid kommer det ta innan de är tillbaka? Kommer jag vara här tillräckligt länge för att få se det bli grönt igen?
Novembermörkret som i kombination med kala träd och dimma gör att jag bara vill stanna inne och äta bullar, inte jobba i Checheci.
Att sitta i sofforna i köket tillsammans med Aaron och John. Bara vara tysta tillsammans eller peta in popcorn i näsan och hitta på danser till musik av Goran Bregovic och Jay z.
Försöka tända kakelugnen och misslyckas fyra gånger i rad.
Dagen med tjejerna inne i Arad när vi gick på utomhusmarknad. Strosade omkring och bara kollade på allt allt allt. Slutet med korgarna och lådorna fulla av äpplen, paprikor, lök, potatis och aubergine och det luktade höst och friskt och lera och när solen bröt fram kändes det som ett varmt klot i bröstet. Åt varsitt äpple i väntan på M och H precis när solen bröt fram och det smakade bättre än alla äpplen jag någonsin ätit och det var bara perfekt alltihop. Ett av de där ögonblicken jag bara vill spara och kapsla in utan att ha någonting speciellt att berätta om det alls.
En fantastiskt söt barfotaflicka i Checheci går omkring med en ytterst verklighetstrogen gummiorm i koppel som om det vore en hund. Det chockerar mig, men egentligen är det ju inte sjukare än någonting annat som föregår här.
Måla av mig i solen när jag befinner mig just här
Tomma odlingar alldeles nära Covasint, Alanna i Siria och ett småkrypsliv.
Eja, jag tycker du är cool.
Vad jag gor av min sondag
I morse tog jag en promenad. Jag kom till ett odehus, staketpalarna som skarmade av ett litet gronsaksland var invirade i lakan, i traden hangde smutsiga och trasiga klader. Taket var inrasat och det var tyst, gratt och inte en levande sjal i narheten. Jag bestamde mig for att ta en omvag runt i stallet. Ibland tror jag pa att inte utsatta sitt hjarta for onodigt manga slag per minut. Vill ju spara pa dem till ett mer uppmuntrande tillfalle. Jaja jag erkanner, jag var skitradd. Vad ar det for idiot som hanger upp klader i tradgarden? Mordare och banditer kan jag sla vad om.
Tog mig hem och satte pa kaffet i moccabryggaren Gid hittade slangd utanfor huset. Locket ar lost och den har ett litet hal precis sar man haller. Det far mig liksom att bara alska den desto mer.
Det ar misar, det ar volym, det ar os, det ar Checheci
K undrar ifall jag och C ar upplagda for ett aventyr. Vad hon egentligen sager ar; det ar fullt i bilen, kan ni ta bussen in till jobbet i morgon. Sjalvklart vill vi det. Vi bestammer oss for att vanda morgondepressionen och se MOJLIGHETERNA denna bussfard innebar. Varat aventyr borjar med en buss som aldrig kommer (50 minuters trevligt samtal istallet) och sedan en trevlig promenad i den riktning vi har fatt for oss att Checheci ligger. Vi kanner oss fria och vuxna och sjalvstandiga och nar onskad destination tva timmar efter paborjat resa.
Forskolan ar ett enda stort stormande hav av upprymda ungar som kastar sig over oss nar vi kommer in. Det ar en manlig dansare dar som volontarar pa centret ibland och idag lar dem lite enklare danssteg till deras juluppvisning. Sitter mest med de minsta i knat och mitt hjarta bara svaller over av omhet. Jag ar tigermamman som ser sina ungar lara sig ga och det gor mig stolt att se dem, det far mitt hjarta att brista nar jag tanker pa hur deras framtid formodligen kommer att se ut. foljer dem hem som vanligt och bar de minsta over lerhalet som tacker storre delen av gatan dar de nagon gang i framtiden ska lagga asfalt. De aldre barnen kastar smallare efter oss och tigermamman ar beredd att doda men haller sig lugn och ser till att ungarna kommer over pa ratt sida vagen.
Ovar pa julsanger, laser laxor, alla ar uppe i varv och vi har roligt. Alla ar utjagade klockan fem och jag, C, L och K stannar kvar for att forbereda saker infor senare da nagra av kvinnorna kommer for att ha nagon form av bibelstudie kombinerat med sang och prat. Jag och C ska halla koll pa ungarna och laddar upp med pennor och papper och jox. Har i sarklass en av de basta kvallarna pa hela veckan och nagra av barnen vi traffar pa homework club ar dar. Kanner for forsta gangen att jag faktiskt lyckas kommunicera och nar barnen forsoker hjalpa mig och inte bara vara skitungar blir jag sa himla glad. Det faktum att jag kunde gor mig forstadd gjode mig sa himla uppmuntrad och glad.
Kommer tillbaka halv tio, aker forbi Heather och ater mat, skrattar at allt och ingenting, blir upplockade och aker hem. Dekorerar rummet med urklipp, fnissar halvt ihjal oss tillsammans med A och somnar som tva drogade kameler klockan tolv. Vaknar tio timmar senare och har fortfarande den varma latta kanslan kvar i magen som jag somnade med.
Eu am splatche
- Att tvatta barnens tofflor i badkaret och sedan lagga ut dem pa tork i solen. Storlek ungefar 24 i alla mojliga farger och med ogon, blommor eller bara ludd pa. Kanna hur omsorgen slagit rot och nu klattrar upp for och over de ljusgraa staketen som omringar oss.
- Att aka hem i den roda fallfardiga skapbilen, jag och C i baksatet oversallade med jackor, vaskor, matkassar och forpackningar med kakor, the och plastmuggar. Solen ar borta men himlen har fortfarande inte slocknat helt, det susar till varje gang en bil passerar oss i motsatt riktning och blaser kallt genom glipan i fonstret som inte gar att veva upp helt. Jag och C sjunger Cornelislatar hela vagen till Siria. Morkret smyger sig pa och vinden tiltar i styrka.
- Att lite for sent komma pa att trojan jag tog pa mig kanns for kort och tillsammans med B och A fnissande rota igenom skapet pa kontoret som ar fullt av klader som ar till for att skankas bort men ar lite for fula for att nagon ska vilja ha. Hitta en tantjumper fran 1986 som inte har axelvadder, psykadeliska monster eller ar navelkort och ta den pa sig. Ga till jobbet och bara den med stolthet.
Nagon form av helgdag
Det blaser upp till storm. Vi kan inte tanda kaminen for det blaser at fel hall, vi skola bli inrokta om vi forsokte. Jag sitter ensam (!) i koket med en kopp kaffe och kollar runt lite pa folks liv dar hemma.
Av nagon anledning ar vi lediga idag, jag vet inte om det har med skolstrejken att gora. Rumaniens politiska liv ar en soppa. Allt ar korrupt och skit. Pengarna som regeringen avsatt for att betala skola, halsa, sjukvard med har blivit lasta och lararna far en extra vecka ledighet innan jul, obetalt saklart. En vanlig inkomst i Rumanien kan ligga pa ca 3000 kr. Folk klarar sig inte overdrivet bra. Det finns ingenting som heter framforhallning. Det spelar liksom ingen roll.
Jag ar helt avskarmad ifran media. Jag antar att folk dor som flugor pa grund av svininfluensan. Jag antar att USA jagar terrorister, att Afrika svalter, att folk gifter sig och skaffar barn och karriar, att jorden langsamt varms upp och att Liseberg har oppnat for julen.
Jag saknar inte mycket dar hemma. Men idag saknar jag att sitta pa Magasin 11 med Kalle och skratta mig kissnodig at hans fenomenala humor och hans sjukt optimistiska installning till ungefar det mesta utan att for den sakens skull tappa trovardighet. Jag saknar att mala kaffe pa Madeleines hogljudda kaffekvarn sa att det ekar i hela huvudet och diskusionen liksom blir vilande for att sedan ta fart igen sa fort jag slappt knappen (for man maste halla in den) och hennes satt att lyssna och hur mycket jag gillar att bara vara med henne. Och alla nya och spannande saker Dea alltid kommer pa, alla konstiga biobesok, museer och diskussioner, att vara vansterhant tillsammans och alltid ga hem pa gott humor efterat. Att halla Eja, fa prata med henne utan att ha en annan manniska som skiljevagg emellan. Att sitta i Jenny och Eriks kok och hora Erik beratta om nagonting han har last, hora Jenny gora upp planer, kanna sig liten och stor pa samma gang. Att folja med Lilla C till isbandyn och bli kramad av H, fa hora att det var pa tiden att du kom hem nu.
