I morse snoozade jag i 20 minuter, det är ganska bra för att vara mig. Jag krälade mig
sedan ur sängen och hasade mig iväg till badrummet och varenda por, varje liten mollekyl i min kropp ville vända tillbaka och lägga sig igen. Jag skulle vara i skolan 08.20 istället för 09.55 och var allmänt grinig och vrångt inställd till att gå upp över huvud taget. Jag gjodre det där vanliga man gör varje morgon i ungefär samma ordning och takt jag alltid gör det, tvätta ansikte, sätta på kläder osv. Men när jag kom in i köket kände jag att någonting var fel. Det var för tyst. Det är aldrig tyst hemma hos oss. Jag slänger en blick på klockan för att se hur mycket tid jag har på mig och ser till min förfäran att klockan inte alls är strax efter sju. Klockan är kvart i sex. Döda mig långsamt eller förklara för mig att jag måste börja kolla på min klocka så att jag inte råkar ställa bak den 1,5 timme igen.
På eftermiddagen var jag på jobbintervju för Liseberg. På det enskilda samtalet frågar han om jag står för valen jag gjort, han pekar på lisebergskanin/clown- alternativet och förklarar för mig vad som innebär med det jobbet. Vighet, koordination, uthållighet, skådespelartalang, improvisationsförmåga mm. Jag tittar på honom och hör mig svara javisst vill jag det. Han antecknar min längd i pappret och säger: så bra då. Jag inser inte mitt misstag förrän jag gått ut därifrån. Jag vill ju inte alls vara lisebergskanin. Jag vill ju typ snura på lyckohjul. Fast jag har inte fått jobbet än. Jag vet bara att jag blev snygg på kortet de tog. Så det är ju en grym sak om jag får jobbet, att jag får en snygg jobbricka. Och det är ju bra.
På vägen hem kikade jag in på ipod store. Trodde jag. Fast det var någon hifi-affär. ipod affären låg bredvid och jag köpte laddare och kabel. Sen gick jag in på miss ragtime för att slå ihjäl lite tid tills bussen kom. Där inne hänger skinnjackan jag väntat på i hela mitt liv. Brun i storlek 32. Jag provade den, jag snurrade runt , jag köpte den och jag hann med bussen.
Det är ungefär så det går till när man är mig, en måndag i februari.
Bild: Liselotte Watkins
Kollar på film, surfar på olika bloggar, sneglar på läxböckerna, går ett varv i lägenheten, sneglar lite till på läxböckerna och hittar fantastiska halsband jag önskar att jag ägde. I övrigt är dagen en långbent hårig äcklig jävla spindel eller som bambas blodpudding ungefär. Ligger hemma sjuk för andra dagen i rad och funderar på hur fan jag ska orka ringa mina tränare och säga det. Jag har knappt varit där den senaste månaden på grund av tusen olika orsaker. Bland annat sjuksjuksjuk. Hela tiden. Första förkylningen kom i oktober och jag kan inte komma på att jag varit helt frisk sen dess. Dessutom slog det mig att jag missat att avboka tandläkartiden som min mor smsade mig för hundra år sedan. Den var för ca 30 minuter sedan. Nu blev jag genast 200 kr fattigare och ungefär fyra snäpp sämre humör. Kom hit och drick the och krama mig för fan. 
Idag kände jag mig lite arty och satte upp tre bilder jag tyckte var fina på min fula blåa vägg med tejp som jag hoppas ska dra bort en liten bit av tapeten sen när bilderna tas ner så att jag får måla om. Idag fyndade jag även ett par urheta byxor och en svart polotröja/poloklänning för 20 kronor styck på Monki. Sånt gör även halvmagsjuka och håglösa måndagar värda att gå upp för. En Kd kärring var och pratade om Israel lite senare på Israelkursen "Och eftersom jag är för att man ska ställa sig på den svages sida står jag på Israelernas sida, vilka jag anser är de svaga". Jag och hon hade gerillakrig sen den resterande tiden om vem som var överlägsen vem och trots att hon lutade sig fram och spände sin arga kd-ögon i mig vek jag inte med blicken. Det var dagens puls och vinst.
