Söndagar är en livsstil. Adventsstjärnor och ljusstakar skickar sina hemliga morsesignaler i mörkret som jag tror på som en ren konspirationsteori. Vi måste fatta att vi behöver varandra mer. Därför. Tänker på det där extra hudlagret vi har på vissa ställen över kroppen, så mycket känsligare för beröring. Läpparna tillexempel. Jag tror det är en konspirationsteori det med. Vi är så trögfattade vi människor.
Söndagar är en livsstil och första-advents-koman är enligt word inte ett ord, märkligt eftersom den slog till idag gånger femtiosju. Kännetecken; snurrighet, ögonlock som inte vill vara öppna och en något sentimental inställning, allmän mjäkighet. Första-advents-koman gör att jag inte orkar skriva ett hatbrev till västtrafik, räkna matte eller skriva på en svenskarecension. Det är nog, fulltankad hårddisk och sömngrus överallt. Första-advents-koman är ett hittills okänt begrepp som läkarna inte är särskilt väl införstådda med, inte föräldrar eller småsyskon heller. Därför går det inte att använda som vapen i vems-musik-som-ska-få-spelas-kampen och jag går förlorande ur striden med Trazan och Bananes låtar hånfullt ekande i bakgrunden.
Söndagar är en livsstil jag är fast besluten om att ändra på så fort sömngruset har lagt sig mer som bottenskrap i magsäcken. Stirrar ut genom fönstret. Försöker tyda signalerna men fattar inte ett jävla skit. Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar var du är.
Att som samhällselev försöka lära sig derivata klockan 15.30 en fredagseftermiddag är som att köra huvudet in i en vägg, upprepade gånger. Det går ju inte när man måste veta varför saker ser ut som de gör. För saker bara är. Och det är svårt att acceptera. Möter i alla fall upp J&E för ett villa villerkulla-besök efteråt som plåster på såren. Ohygieniskt och flott på samma gång. J ojjar sig över att jag inte har vantar, E jobbar för mycket och hatar min djurens vänner kalender. Mörkt, regn och med lite flax hinner jag med rätt spårvagn till Mölndal för en fortsatt toppenkväll.
Ställer klockan för att gå till Saronkyrkans second hand. Hinner inte, får springa till vagnen för att ens hinna till jobbet i tid. Min chef tycker att det gjorde ondare att bryta tån än vad det gjorde att föda barn. Det säger en del om min chef. Jag gillar henne, för det mesta. F kommer dit och vi har det trevligt tills jag måste åka hem och träffa familjen G som kommer på besök från England. Esmé och jag målar och pratar. Sen är det nu.
Sånt här tycker jag är så himla roligt för tillfället. Listor. Här kommer sju sanningar:
1. Jag har spyfobideluxe. Spyr du så hyperventilerar jag 2. Jag har aldrig betalat vuxenbiljett på bussen
3. Jag piercade min tunga på en klassresa i Polen
4. Jag har på Arlanda flygplats lyckats missa bagagebanden och hunnit gå ut genom så pass många dörrar innan jag fattade att något var fel att jag inte fick komma tillbaka in för att hämta den. (Ringde en medresenär som fick vara så snäll och plocka med den).
5. Jag kan inte berätta roliga saker för jag börjar alltid skratta hejdlöst innan jag kommit till poängen
6. Jag har en gång dödat mina akvariefiskar genom att hälla i en hel burk med mat och några år senare mina andra akvariefiskar genom att spola ner dem i toaletten 7. Jag har sökt in till småstjärnorna med låter hit me baby one more time av Britney Spears.
Knorrhane är faktiskt ett ord, en fisk vittnar faktiskt svenska akademins ordlista om. Fast det spelar ingen roll. Jag hatar ändå min ordlista. Jag vill ha en riktigt ordbok, där man kan slå upp orden och se vad de betyder. Fikade med Mr K idag, vi skulle ju kunna sluta umgås och bara läsa varandras bloggar istället. Vad säger du? Sen gick det ju förfärligt bra på mitt Kultur och idéhistorieprov idag också. Och Luciaspexet har börjat anta en acceptabel form, roller utdelade och vi är peppade till tusen. Här ska göras revolution! När vi är klara med er kommer ni ligga och vrida er på golvet i kramper orsakade av 20 minuters okontrollerbart skrattande. Vi skonar ingen.
Ett antal synonymer senare: Knorrhane är konstaterat en benämning, en firre verifierar påtagligt svenska sällskapets glosbok om. Fast det musicerar ingen funktion. Jag hyser stark motvilja ändå mot min glosbok. Jag åstundar ha en riktigt parlör, där man kan klå upp sammanslutningen och se vad de är uttryck för. Tog en kopp kaffe med Mr K nuförtiden, vi stod i begrepp att ju ha möjlighet att avsluta sällskapa och inte mer än ögna igenom varandras bloggar som ersättning. Vad uttrycker du? Längre fram spatserade det ju ohyggligt fint på mitt Civilisation och idéhistorieprov nuförtiden jämväl. Och Luciaspexet är i besittning av att tagit sig för ett gångbart utseende, gestaltningar lämnade ifrån sig och en annan är entusiasmerade till tusen. Här ska sjås samhällsomstörtning! När vi är avklarade med er infinner sig ni befinna er i horisontalläge och röra runt er på golvbeläggningen i muskelsammandragningar förorsakade av 20 momangers okontrollerbart skrockande. Vi är försiktig med inte en kotte.
Jag gör allt för att slippa plugga inför morgondagens psykologiprov. Det får mig att tänka på glappet:
- Har du småsyskon? - Nej men jag har läst hundpsykologi!
Hjärtat som ett blåmärke. Hon åker in och ut. Du har minskat ditt synfält nu, världen intresserar dig inte lika mycket längre. Vad har självmordsbombningar och svältkatastrofer med ditt liv att göra? Du har nog med sånt ändå. Hennes liv så sprött, du vågar knappast gå i närheten för att slippa trampa sönder kanterna. Kras kras. Du kan knappas gå i närheten längre utan att vada i gegga upp till bröstet. Hon åker in och ut. Lika bra att inte se, inga fler stenar i skorna nu, bara startklara flygplan. Stagnation är för romantiker och du är nog inte som jag trots allt. Råkar bara ha en halv genuppsättning gemensamt.
Vi har dem, de plågar oss, de förföljer oss och de gör oss till just oss. Våra små nojjor, egenheter och tvångstankar. Här har du sex av mina, läs och känn dig lite sundare än du gjorde i morse.
Sjuka människor, alltså inte i huvudet utan kroppsligen. Alltifrån förkylningar till lungsjukdomar gör mig panikslagen. Det absolut värsta jag vet är när personen bredvid mig på bussen sitter och snorar, hostar eller nyser. Personer som har allvarligare åkommor ger mig mer tryck över bröstet och obehagskänsligt. Smittsamma lättare krämpor hos andra gör mig bara mordisk. Håll din skit på avstånd från mig.
När jag får udda porslin, glas eller bestick jämfört med de andra vid bordet. Jag som annars inte har några problem med att "vara annorlunda" grips här av samma ångest varje gång och tror att det är ett tecken på att någon olycka kommer hända bara mig. Om det fungerar byter jag lite snyggt plats alternativt porslin.
Ljud/oljus som ständigt upprepas i ett återkommande och taktiskt mönster. Det gör mig illamående och kallsvettig.
Att inför en resa eller aktivitet få ett schema över en längre period med exakt utsatta tider, aktiviteter, hållpunkter och så vidare. "men tänk om jag inte känner för att äta klockan 13.30 onsdagen den 13/12 då?!" omvänt kontrollbehov så att säga.
Jag blir ytterst illa till mods om jag inte har nära till en dörr eller ett fönster (som går att öppna) oavsett var jag befinner mig. Vill alltid sitta så nära utgångar som möjligt.
Misshandel av det svenska språket, som att skriva "oxå" tex. lr nått likn. gör mig upprörd. Jag vill använda mig av varende härskarteknik som finns för att tillrättavisa och påpeka att felstavningar, javisst, men vissa saker skriver man helt enkelt bara inte. Det enda som är värre är sär skrivningar. Då övergår jag från upprörd till mordisk.
Vi snackar TV. När jag var liten var min högsta dröm att få vara med i robinson eller gladiatorerna. Nu när jag har vidgat mina vyer lite granna är nog det fräckaste jag vet små galna karatetjejer. I alla fall ur en skådespelarsynvinkel. Jag såg ett klipp i från den Thailändska filmen Chocolate (av prachya pinkaew) som visas på filmfestivalen i Stockholm nu i dagarna och blev frälst. Kolla bara scenen när hon glider under bordet. Hade jag fått spela in en sån film skulle jag sätta på den varje gång jag kände mig lite urusel och bara inse att, tjena, jag är ju hur cool som helst. Inte ens 5 gubbar i kavaj kan sätta sig på mig. Sådetså!
"Autistiska Zen tar till alla medel för att skaffa behandling för sin mammas cancer. Iskallt tar hon upp kampen med gängen och maffian för att driva in skulder, och gangstrar som står i hennes väg får vara beredda på en rejäl lektion i kampsport. I huvudrollen ser vi stenhårda JeeJa Yanin, som står för alla stunts själv i denna uppfinningsrika och akrobatiska slagsmålsrökare från Thailand." http://www.stockholmfilmfestival.se
Första snön föll igår, som tystnad men inte tomt. Jag försöker läsa men ligger mest och stirrar. Försöker motarbeta min sväljreflex. Ch säger att jag ska tänka friska tankar. Jag säger ingenting.
Det är roligt att känna sig snygg. Det är synd att jag gör det när jag är sjuk som ett as bara. Lilla H har friserat mig, min gröna halsduk är upphittad och jag har avancerat från nyponsoppa till avocado i matväg. Hopp om liv på den här planeten också.
Tänker på det här att vara duktig/nyttig. Jag har inte lyft ett finger på tre dagar, vet ju att jag inte kan eller orkar, ändå tänker jag hela tiden i duktig-termer. Om jag åtminstone läser ut den här boken, eller bäddar rent i min säng, eller skriver in psykologianteckningarna på datorn så… ja vaddå? Blir jag en bättre människa, blir jag nöjd med mig själv, kommer andra tycka mer om mig? Jag kind of retar gallfebern på mig själv med detta duktigtänk. Ändå, ändå. Varför är det så svårt att slappna av och bara gilla läget? Lägg dig i sängen Julia. Och ligg kvar. Du är bra även om du failar och fuckar up det ibland. Okay, tack.
"Personalen vid livsmedelskedjan Lidls butik i Solna ville hålla hungrande hemlösa borta från butiken. Därför förgiftade man matresterna i affärens soptunnor med frätande rengöringsmedel. Därmed förhindrade man de hemlösa att äta av resterna.
Personalen säger att de hemlösa skräpar ner vid sopkärlen som står på baksidan av affären. Vid tunnorna har personalen satt upp en skylt med texten "Obs! Giftigt, på grund av stölder är våra sopor preparerade med frätande ämne. Mycket farligt att förtära."
- Det är oerhört beklagligt och ingenting som vi på företaget förespråkar, säger Daniel Benett, försäljningschef för Lidl i Stockholmsområdet, till Aftonbladet.
Han säger att han nu talat med den aktuella affären om att det inte får upprepas. Rutinerna har därför ändrats och matresterna placeras i ett låst kärl bakom butiken.
Sten Flodström, toxikolog på kemikalieinspektionen, säger att den som får i sig rengöringsmedel kan drabbas av frätskador i mun och matstrupe."
"Det är hemskt vad man kan bli apatisk när man är så där sjuk. Halsfluss eller? usch. inte roligt alls. men att vara sjuk förstärker ju faktiskt inte immunförsvaret tyvärr :)Från: Viktoria Wiklund"
Käre Viktoria Wiklund, tack för din mycket uppmuntrande krya-på-dig-hällsning i min blogg. Den värmde, och fick mig genast att må mycket bättre, såpass bra att jag kostar på mig att 23.52 skriva ett svar. Jag känner inte dig och struntar faktiskt i om du, genom min blogg, vill skaffa dig läsare. Så länge du aldrig gör om det. Förresten är nog de övriga som läser här såpass smarta att de förstår när jag använder mig av en gnutta ironi. Godnatt!
Jag är sjuk. Sådär sjuk som man helst bara blir en gång var femte år ungefär. Igår var en enda lång klaustrofobisk tunnel av feberdrömmar och fan och hans moster. Idag kan jag sitta upp och i alla fall titta lite på Tv, på ett sätt är det värre, för igår hade jag inte brytt mig om så världen gått under eller jag vunnit en miljon på lotto. Idag är jag mycket väl medveten om allt jag missar när jag ligger här hemma. Prov, kalas, workshops, presentationskväll, matte. Kultur och idéhistoria. Men vad göra. Jag har halsmandlar som är så svullna att jag varken kan äta, sova, prata eller förmå mig till att svälja mitt eget spott. Men jag har en egenihopsnickrad teori som lyder följande: desto sjukare jag är nu, desto bättre immunförsvar kommer jag få och ju längre dröjer det till nästa gång jag blir sjuk. Jag tar stryket nu helt enkelt. Kan ju inte ha köpt mitt gymkort förgäves!
Lilla H är också hemma (han pussade mig med svinkoppor så jag håller alla tummar jag har för att jag har betalat min skuld och står fri ifrån denna prövning också). Eftersom jag inte kan prata och be honom gå sitter han med när jag kollar på amerikanska serier och översätter högt vad han tror de säger. Vi såg på vänner och det var ytterst intressant att se hur hans hjärna genom bilder löste den verbala biten när Ross bröllop inte blev av. Två parallella historier, jag orkar inte, höjer bara volymen ett snäpp till och hoppas att han inte överröstar.
Så nu har jag fyllt min sitta-uppe-kvot. Back to bed.
Min lärare i svenska anmärker på brist på skiftningar i talet. Vi ska använda oss mer av upprepningar och tretal. Tydligen. För att FÖRSTÄRKA det vi säger. Vill inte hora för ett uppstyltat manus och prata som en robot så vi pratar så som orden faller sig utifrån en mall - och blir sänkta på grund av ordval. Måste Minutiöst Markera Meningar Med Metodiska Mönster. Nästa tal ska hon banne mig få se på accio, acutio och fan och hans moster.
Plugg och medeldistansrobotar förvandlas till medeltidsrobotar utan en blinkning. Kalla kriget är närmare än någonsin och klassen läser Proust på löpande band. Jag skulle vilja ta all kunskap, printa ut det och binda ihop det i bokform för att sedan se hur mycket plats det skulle ta. Säkert hur mycket som helst, och ¾ skulle säkert bestå av kaos och ordbajseri. Vår lärarvikarie sa att ungdomar borde lära sig att sluta pladdra så mycket trams. Jag tycker att lärarvikarier borde veta sin plats och inte mopsa upp sig för mycket.
Ps. Lilla C, om du lär dig läsa och använda internet och mot förmodan skulle hitta in hit vill jag bara säga; sluta leka att min skrivbordsstol är din rymdkapsel. Det finns inga rymdkapslar, bara förbannade storasystrar!
R (rosa post-it): En dramaturg är i alla fall den som arbetar med manus. Gör språket så bra som möjligt. (mitt svar på ett teaterprov)
Det ligger en benvit korsett på mitt nattygsbord, bredvid en burk Original Schweizer Kräuterbonbons mit Honig und Malz, fem böcker och en veckarklocka. Vaknar trots öronproppar när klockan ringer och skiter i att gå upp, har ingen lust att gå och träna. Åker klockan halv ett på skrivar workshop med R istället. Samma effekt som träning och jag tänker att jag kan ju klämma in ett gympass i morgon istället. Eller så pluggar jag på Kalla kriget istället. Fast jag behöver inte mina betyg i annat syfte än bekräftelsebehov och släktskrytning om jag inte ska bli psykolog så vad hän mödan? Ich vet nicht. Fick en moleskine anteckningsbok i alla fall med tillhörande post-it block och penna. Är jag glad eller?
SISTER WHITE: Bara de som kan ta in alla sina sidor kan bli lyckliga. Ondska finns överallt och i oss alla. Det handlar bara om förmågan respektive oförmågan att härbärgera smärta. Den tunna linjen skiljer oss åt liksom den tunna huden mellan människor. Det tjänar ingenting till att förneka sina mörkaste sidor. VALERIE: Mina svartaste sidor är mina vackraste sidor.
Sara Stridsberg
Jag tänker i multipler, du har bara åsikter, medan jag är själva tanken och ännu mycket mer, jag ser det som du aldrig kommer att se, jag ser sanningen i saker och ting, jag ser betydelsen före formen, jag hör ordet före rösten, jag känner till döden före livet, och jag är inte längre rädd för någonting, du vet, det är rädslan som förtär hjärnan, det är rädslan som förtär kroppen, det är rädslan som har sönder banden, själv är jag inte rädd, för jag finns till utifrån rädslan, fattar du? Jag ska långt upp i himlen, och mina armar är ofantliga när de håller upp molnen.
Nina Bouraoui
Jag tror jag bestämde mig redan när jag var liten.
Jag har påbörjat en lista över 1000 saker jag ska göra innan jag dör. Jag monterat hyllor, burkar och stolar ifrån IKEA. Alla i nyansen rött, ingen som matchar tapeten över huvud taget. Kirrat spetsgradiner och plastlådor under sängen också. Ingenting passar ett dugg. Ihop med någonting annat. Jobbat, fikat med E. Lyssnar på Lou Reed och kan inte riktigt bestämma mig.
Om jag vore en konjunktion skulle jag vara eftersom.
Det finns en tjej. Hon är snygg, hon är smart, hon är snäll, hon heter L. Vi har spelat handboll tillsammans sen vi var två bröd höga. Jag tror aldrig att jag har träffat, eller kommer att träffa någon som råkar ut för så underliga saker som L. Idag har jag gnällt mig blå om min body shop tvål, men klåfingriga bröder kommer inte ens i närheten av L:s eskapader. Hon upptäcker nämligen i bilen - på väg till träningen, att hennes katt har pissat i hennes träningsväska!!! Jag skrattar så jag nästan dör när hon berättar och känner mig trots allt rätt privilegiad. Sen lovar jag att passa ihop med henne resten av träningen trots att hon luktar kattpiss.
* När de trycker ut ens svindyra foundation i handfatet för att det är "roligt att gegga" * När de nyser i ens mat/smetar av snorkråkor på ens täcke * När de använder upp HELA ens egenbetalda bodyshoptvål för att få bubblor i badet * När de lägger små palymogubbar och lego på golvet så att man trampar och får ont
(nej Lilla C jag riktar mig inte till någon speciell)
Shit, vad händer? Värsta dumpningstrenden på gång. Tur att man inte har pojkvän liksom, för isåfall hade jag säkert dumpat honom nu. För jag har ju så förfärligt svårt att gå mot strömmen. Det är nog därför jag tappat livslusten för tillfället också, jag har hört att det visst är sådant man gör på hösten här i norden.
Fredagen börjar 16.40. Då är matteprovet avklarat och jag och M drar hem till henne i regnet. Äter och är apatiska ett tag innan vi bestämmer oss för att peppa och dra iväg till musikens hus på balkankväll. Och hej vad bra det var. Möter upp Dea mfl. Och tokdansar kvällen lång. Lördagen blir en stadig frukost och sedan presentshopping i sällskap med Eva. Sen hem till henne och blir kindpussad av hennes fina pappa och dricka the. Hem, byta om, glömma busskortet och missa bussen, till Torslanda, bli körd av en pappa som börjar tröttna på sin slarviga dotter. Superhäng hos Kalle med lagom lite folk, rödvin, god mat, musik och prat. Hem och sova, vakna, nästan missa bussen till stan och återigen på något vänster råka göra min far upprörd, gymma med Gus, fika, komma på att det är fars dag (!!), köpa orkidé, plugga lite, klä ut sig och spela in en film med småbröderna och nu. Stopp.
Min systematiska förträngning av matteprovet släppte idag vilket resulterade i att jag och M satt kvar i skolan till 18.00 och tillämpade polynom i faktorform, exponentialfunktioner och potenslagar för fulla muggar tills PA slängde ut oss. Kaffe på Magasin 11 som vanligt, stödkompisutbildning om härskartekniker, Kultur och idéhistoria, teater och släta bullar.
För att citera min vän PacifistKalle: "Hösten är hyfsad. Det blir nog inget självmord"
"Kaptitel i böcker brukar vara numrerade med grundtal 1, 2, 3, 4, 5, 6 och så vidare. Men jag har beslutat mig för att numrera mina kapitel med primtal 2, 3, 5, 7, 11, 13 och så vidare, för jag gillar primtal.
Så här räknar man ut vilka som är primtal.
Först skriver man ner alla positiva tal i världen.
Sedan tar man bort alla tal som går att dividera med 2. Sedan tar man bort alla tal som går att dividera med 3. Sedan tar man bort alla tal som går att dividera med 4 och 5 och 6 och 7 och så vidare. De tal som blir kvar är primtal.
Regeln för att räkna ut primtal är väldigt enkel, men hittills har ingen lyckats skapa en formel för hur man ska få reda på om ett mycket högt tal är ett primtal eller vilket som kommer att vara nästa primtal. Om ett tal är mycket, mycket högt kan det ta flera år för en dator att räkna ut om det är ett primtal eller inte.
Primtal används för att göra koder och i Amerika klassificeras de som millitärt material, och om man kommer på ett primtal som har mer än 100 siffror måste man tala om det för CIA och de köper det för 10 000 $. Men det skulle inte vara något vidare bra sätt att försörja sig på.
Primtal är det som är kvar när alla mönster är borta. Jag tycker att primtal är som livet. De är mycket logiska, men man kan inte lista ut reglerna även om man skulle ägna all sin tid åt att fundera på dem."
- ur boken; Den besynnerliga händelsen med hunden om natten
När klasskamrat berättar att hon (på allhelgonadagen) direkt ifrån en halloweenfest iklädd utmanande vampyrklädsel, kolsvart hår, sminkning och teaterblod i ansiktet cyklar förbi en kyrkogård och skrämmer slag på två tanter.
En annan klasskamrats irriterade kommentar till MUFF-snubben som ville föreläsa om kd:s verksamhet för henne:
- Tack men vill jag veta nått går jag bara in på Blondinbellas blogg!
Klassens spexfoto där alla har nylonstrumpor över huvudet och ser efterblivna ut. Fast det som är nästan ännu roligare är att vi är en av två klasser som gjort spexfoto, resten struntade i det och vi har verkligen överengagerat oss och det är så himla roligt att jag nästan dör när man kollar i skolkatalogen.
Okay mina vänner, jag har givit mig själv ett ultimatum. Inte en endaste minut dator innan jag räknat min matte (bara detta). Har prov på fredag (matte c för sjutton!) och ligger måttligt i fas med min planering. Kan inte ens skylla på mycket att göra, bara ren apati och omotivation.
På grund av en viss återkommande tendens till förkylning har jag nu bestämt mig för att börja cykla till skolan istället för att åka med ångestframkallande buss 50 och se ifall det är där skon klämmer. Började idag. Eftersom mina vinterkläder ligger på min mammas sambos mammas vind fick jag ikläda mig min två storlekar för stora och skitfula ljusblå skidjacka samt Lilla C:s spidermanmössa. Jag kände mig inte som Heidi Klum direkt, mer Dunderklumpen i pimpad verision.
Till saken hör att jag har skaffat en andningsmanick på grund av mina krånglande minimala luftrör som gör att jag inte kan andas med näsan när det är snuvigt och kallt. Det är som ett munstycke med liksom ett filter i som gör att luften som kommer ner inte är så kall och gör det lite lättare och skönare att andas. Den är jättebra och ungefär den fulaste och mest pinsamma pryl jag offentligt haft att göra med. Man slemmar samt ser ut och låter som Darth Wader - men den funkar. Känner just nu för att åka och skaffa mig världens snyggaste och coolaste jacka jag kan ha istället och en osynlig hjälm man inte behöver ha mössa under och en bra cykel. Annas hade jag varit aspepp på att cykla. Menmen, man kan inte få allt.
Jag skulle kunna skiva om den oslagbara kombinationen att vara både tidsoptimist och enveten som fyra fucking åsnor på samma gång när man ska måla om sitt rum. Eller om terrakottafondvägg och 50-tals längtan, böcker istället för Tv och umgänge. Om nöjdheten i att tillbringa nätterna med pensel och Lou Reed på repeat. Kunde berätta om Trollhättevistelsen med tillhörande allmänbildnings och litteraturboost, om vackert porslin och morfar som har blivit för gammal. Eller om tågresan, uppslukandet och kunskapstörstandet som infinner sig så fort någon inte berättar för mig att jag måste. Jag hade också kunnat skriva om fredagshäng med the, taveltillrättning, värmeljus och raraste J & E. Eller kanske finkusiner och nästanmoster man sällan fått tillfälle att förstå hur mycket man tycker om, språkbarriärer, framtid och lite mera språk....Fast jag struntar nog i det, säger att det varit ett bra lov, trots att jag är snuvig. Lämnar det så, orkar inte berätta om allt heller, särskilt inte om betydelselösa iakttagelser och intetsägande turer hit och dit. Sen var det ju det här med ironi också, så svårt att förstå, fast jag lär mig nog jag med, nej nu ska jag lägga av innan jag säger för mycket. En sista sak: så vackert med alla lyktor på gravarna, som ett hemligt och mystiskt kommunikationsnät, ville bara se något mönster, alla punkter av ljus, ärs. Du vet hur jag är, hur det blir.
H Ä J J A G Ä R F R I S K S O M Ä N L Ä R K A H U R M Å R D U * D E J U L I A S A M H A R S K R IV I T D Ä T A B R E V Ä T * I D A G F I K J A V A Ö P E LÄ N G Ä F Ö R J A G S K A I N T Ä G Å Ö P T I D I G T * P U S Å K R A M I F R Å N J U L I A H Ä J D Ä H Ä R H A R J A S K R I V I T S J Ä L V
Söndagar är en livsstil. Adventsstjärnor och ljusstakar skickar sina hemliga morsesignaler i mörkret som jag tror på som en ren konspirationsteori. Vi måste fatta att vi behöver varandra mer. Därför. Tänker på det där extra hudlagret vi har på vissa ställen över kroppen, så mycket känsligare för beröring. Läpparna tillexempel. Jag tror det är en konspirationsteori det med. Vi är så trögfattade vi människor. 
Knorrhane är faktiskt ett ord, en fisk vittnar faktiskt svenska akademins ordlista om. Fast det spelar ingen roll. Jag hatar ändå min ordlista. Jag vill ha en riktigt ordbok, där man kan slå upp orden och se vad de betyder. Fikade med Mr K idag, vi skulle ju kunna sluta umgås och bara läsa varandras bloggar istället. Vad säger du? Sen gick det ju förfärligt bra på mitt Kultur och idéhistorieprov idag också. Och Luciaspexet har börjat anta en acceptabel form, roller utdelade och vi är peppade till tusen. Här ska göras revolution! När vi är klara med er kommer ni ligga och vrida er på golvet i kramper orsakade av 20 minuters okontrollerbart skrattande. Vi skonar ingen. 
Hjärtat som ett blåmärke. Hon åker in och ut. Du har minskat ditt synfält nu, världen intresserar dig inte lika mycket längre. Vad har självmordsbombningar och svältkatastrofer med ditt liv att göra? Du har nog med sånt ändå. Hennes liv så sprött, du vågar knappast gå i närheten för att slippa trampa sönder kanterna. Kras kras. Du kan knappas gå i närheten längre utan att vada i gegga upp till bröstet. Hon åker in och ut. Lika bra att inte se, inga fler stenar i skorna nu, bara startklara flygplan. Stagnation är för romantiker och du är nog inte som jag trots allt. Råkar bara ha en halv genuppsättning gemensamt.
Första snön föll igår, som tystnad men inte tomt. Jag försöker läsa men ligger mest och stirrar. Försöker motarbeta min sväljreflex. Ch säger att jag ska tänka friska tankar. Jag säger ingenting. 
Jag är sjuk. Sådär sjuk som man helst bara blir en gång var femte år ungefär. Igår var en enda lång klaustrofobisk tunnel av feberdrömmar och fan och hans moster. Idag kan jag sitta upp och i alla fall titta lite på Tv, på ett sätt är det värre, för igår hade jag inte brytt mig om så världen gått under eller jag vunnit en miljon på lotto. Idag är jag mycket väl medveten om allt jag missar när jag ligger här hemma. Prov, kalas, workshops, presentationskväll, matte. Kultur och idéhistoria. Men vad göra. Jag har halsmandlar som är så svullna att jag varken kan äta, sova, prata eller förmå mig till att svälja mitt eget spott. Men jag har en egenihopsnickrad teori som lyder följande: desto sjukare jag är nu, desto bättre immunförsvar kommer jag få och ju längre dröjer det till nästa gång jag blir sjuk. Jag tar stryket nu helt enkelt. Kan ju inte ha köpt mitt gymkort förgäves!
Lilla H är också hemma (han pussade mig med svinkoppor så jag håller alla tummar jag har för att jag har betalat min skuld och står fri ifrån denna prövning också). Eftersom jag inte kan prata och be honom gå sitter han med när jag kollar på amerikanska serier och översätter högt vad han tror de säger. Vi såg på vänner och det var ytterst intressant att se hur hans hjärna genom bilder löste den verbala biten när Ross bröllop inte blev av. Två parallella historier, jag orkar inte, höjer bara volymen ett snäpp till och hoppas att han inte överröstar.
Så nu har jag fyllt min sitta-uppe-kvot. Back to bed.
