För mycket av det goda kan vara helt fantastiskt
Och trots att hon vaknar med lite sandpapperhals och tunghuvud går hon upp och tänker att jodå och jamenvisst. Och gröt lagas och fåglarna håller käft utanför fönstret men snöovädret uteblir och det är flecetröjekallt trots att det alltid är för varmt i lägenheter. Och Eva ringer men bussen går och det blir jacka på axeln, flaxhalsduk och uppknutna skosnören i full fart mot busshållplatsen. Faktiskt i tid. Och där står hon och väntar när jag kliver av vid Järntorget, med undervattensskor som tål nästan allt och det blir lite småkik här och där i affärer men efter ett tag landar vi på husaren. Och återigen är det människoskådning och innutisnack och vi får ett yrväder på besök, för inte heller idag bryter jag trenden som innebär att man kombinerar Linn med Jenny för att få ut det ultimata av dagen. Åker hem med mörkaste mörkret runtomkring upplyst av ljusaste ljuset innuti och Stuart Murdoch som sjunger högre än stadens ljud och spårvagnens gnissel och regnet som börjar falla precis när jag hunnit komma under tak.Lyssna på: I´m from barcelona. Hörde låten "We´re from barcelona" och blev helt glad. Vet inte varför jag kände igen den så mycket, kanske har den gått på radion? Ingen aning. Skön i alla fall. Gå in på deras hemsida eller på myspace, http://www.myspace.com/imfrombarcelona för att lyssna. Tyvärr går det inte att ladda ner därifrån.
Läs: Jonas Hassen Khemiris nya bok "Montecore- En unik tiger". Han är språkbegåvad, halvtunisier, skärpt, snygg och har dessutom någonting mycket vettigt att säga. Tycker att det borde bli obligatoriskt för hela Sveriges gymnasielever att läsa den här boken. Så spring till bibblan och låna den nu, eller gör som Jenny och vänta på att den kommer som pocket, jag lovar att säga till när det händer.
Sluta aldrig med: Att ge dina vänner små saker trots att de inte fyller år. Det är ingenting som är en sån effektiv hand kombinerat hjärtvärmare som ett brunt skrovligt kuvert med en fin skiva innehållandes fransk musik. Tack Jenny.
Jag är så sjukt oambitiös att det nästan är lite härligt. Fick mig en positiv överrraskning när jag insåg att jag glömt ställa om mina klockor och klockan inte alls var 11, utan bara 10. Sen blev det mer jobbigt, när jag märkte att vi sammanlagt hade tre olika tider på våra klockor och jag inte alls var så säker på vilken tid det egentligen var. Hur kommer det sig att vår familj lyckas glömma bort det här varje år, och sen när vi väl kommer på det, ÄNDÅ inte lyckas få till det? Ärs, vi hade det mysigt ändå, utan tid, när jag kom hem ifrån klättringen som en stor adrenalinklump och var överallt och allting på samma gång och pratade som en upphakad duracelkanin om allt vi hade gjort. Klättringen är verkligen sjukt rolig. Söndagsnöje med en touch av död. 
Ibland känns det som Hiroshima och Ale fucking stenar i magen, ibland vill jag bara gråta. Inte för att jag är ledsen, utan arg. Arg för att jag är så oförmögen att påverka världen, arg för att hur många paket rättvisemärkt kaffe vi än köper kommer arbetarna i Colombia att fortsätta att dö som flugor ute på odlingarna. Arg för att det "saknas" 50 miljoner flickor i indien och för att det är de som skriker högst och är vackrast som är bäst. Jag är så arg att jag kan börja gråta över att de binder fast småbarn i sträbänkar på barnhem i Kina och låter dem sitta där hela dagarna. Arg för att jag inte kan hjälpa de barn som ingen älskar för att alla pengar jag skickar hamnar i någon annans ficka och för att de låter små barn ligga och självdö på de där jävla barnhemmen i Kina och Rumänien. Arg, men mest ledsen över att det inte finns någon där som saknar dem när dem är borta. Jag är så förtvivlat jävla skitarg över att de avrättar utvecklingsstörda människor i texas och över att George Bush får sitta kvar som USA:s president. Arg för att vi aldrig tittar varandra tillräckligt länge i ögonen för att se om någonting är galet, arg för att jag antingen är för nära eller aldeles för långt bort. Arg för att det är så vackert när himlen rodnar trots att det beror på våra utsläpp. Arg för att det fula ofta är förklätt, och för att vi aldrig kommer att få så många ord som jag behöver för att kunna förklara någonting.
Mitt liv som kristdemokrat började klockan 08.30 i fredags och avslutades ungefär 6 timmar senare. Rätt lagom, jag tror att vi stannar där. Idag hade jag inte sett någon skillnad mellan trottoaren och himlen om det inte vore för träden. Nervsammanbrott i videoaffären joggingtur och Montecore. Det är väl tur att det fortfarande finns variation. Och återigen räddas allt av fyra minuter i perfekt synkning av rätt hjärta.
Det finns en kvinna i USA som kan spänna ut sina ögonglober 11 cm och en man som kan stoppa ner ett långt äckligt svärd i halsen samtidigt som han tuggar på någonting. Själv kan jag bara skryta med att jag har självdiciplin att gå upp 05.45 för att drygt en timme senare ta bussen in till "le pain francais" och morgonfika med mina kompisar. Trots att det är kolsvart och badrumslampan går sönder när jag ska tvätta håret. För övrigt är rekordet för varmkorvmedbröd-ätning 23 stycken. De sa aldrig under hur lång tid det var han åt. 23 korvar är väl ingen match. 
Den där sköna jag-skiter-i-allt känslan har ett bäst föredatum, som en kille uttryckte sig. Den måste alltså förnyas. Men hur? Inte genom ppm och procentenheter eller svenska gramatikläxor i alla fall. Det rådde total syntax error i hjärnkontoret under mattelektionen. Tycker att alla borde skaffa varsin extern hårddisk att langa över information som är jobbig att bära på men ändå livsviktigt att ha kvar. Kanske mindre risk för en total krach då.
Not long before rock n´roll vill jag skrika och spraya ner staden med fina citat och mer lycka åt folket, fler fula gångstilar och mindre högklackat vill jag ropa på spårvagnen. Fast riktigt sant är det inte. Det är nog rätt långt kvar till rock n´roll ändå. Lite smådiggande i hörnen. Liv. Ge mig mer. 
Om vi aldrig slutar att gå barfota i skorna, kommer sommaren att fortsätta för alltid då? Är lite för klen för att kunna genomföra projektet men drömmer om spacade hårfärger och galna frisyrer som en magisk hand som lyfter mig över stressen. Fyra trappor ner. Tror du att det fungerar? Läser busspoesin på mornarna. Ett radioaktivt glas med mjölk. Och när jag åkte hem blundade jag och tänkte mig dansandes bland alla höstlöven med en likadan klänning och kappa som hon på Gavaldas bokomslag. Det krävs romantiseringar av hösten för att man inte ska stänga av klockan när den ringer 06.00 och det är mörkt och fuckat förbannat kallt. 
På radion spelar dem den där låten igen, den jag tycker så mycket om. Och hela huvudet ekar av massa röster jag vill ska fortsätta tjata ett tag till, ett bra tag till. Jag vet inte om det är tröttheten eller den här helt fantastiska helgen som dämpar söndagsångesten och ska jag vara ärligt skiter jag i vilket, låt det bara vara kvar. Har varit på Cats i helgen, musikalen var fantastisk, fast inte lika fantastiskt som sällskpet jag haft. Alla gick ut ifrån Operan med hoppsiga steg, nynnandes på "memory" och en önskan om att få vara katt. Jag och Elin, som sov hemma hos Jenny och Erik, gick ut runt tolvtiden och köpte ingridienser till ett recept på chokladcookies jag hittade i min väska. När kakorna väl var klara startade en religiös och seriös diskussion som inte avbröts förrän klockan började närma sig tre och Elin somnat i soffan. Mysmorgon med långfrukost, Belle and Sebastian, kort och lite senare äppelpaj och besök. Kom precis hem från F & F. Sitter nu och lyssnar igenom skivorna jag fick av Erik. Tack för att ni toppade min helg med guldglitter och värmelugn. Minne.
Det finns så många sköna människor. Handboll med 34 år äldre kvinnor, scouter i en barack med svamp-Bob och papparazzi fotografer som helt ohämmat sätter i sig en upphittat chokladkaka på spårvagnen klockan 21.30 och en hennafärgad Kerstin som klipper naglarna i sin portmonä. Små grymma handbollsfantaster och tidiga skitmornar med regn och argumentation i hallen. Skoldagar med varm choklad, massage och vitlöksandedräkt. Lite smått misslyckad eftermiddagsfika med blaskigt the och snabba minuter och underbart förvirrat sällskap. Fniss, regn och ett hopp som knäpper fram sköna melodier på de för tillfället stämda gitarrsträngarna i magen.
Det här är dagen som liksom kom lite av sig. Jag är inte van vid att inte ha någonting att göra och tjurar över att jag inte kan få lite att jobba med nu när jag har ork, avlasta mitt framtida jag i december. Ska jobba lite på att inte bara ha ett av och ett påläge, utan ett mittemellan också. På lördag ska jag gå på Cats och ifrån samma person som bjöd mig dit fick jag även dagens braiga mening i ett mail för ett ta sedan. Jag tror på inspirerande människor som ett sorts andra syre, en dragkrok och stötdämpare i den livslånga upp och nedförsbacke som kallas liv.
Vi kan blåsa uppvåra drömmar värma händerna på varandras mage ligga uppe och bara vara tillsammans. Vi kan dela måsten och slänga iväg alla jagorkarinte-tankar som ligger ivägen, du kan sitta uppe och ta min puls jag har en filt du kan ta om du fryser. Så kom hit, jag har viljan, jag har dumheten, jag har ett par nya skor och en läxa i gramatik jag har ingen. Som är som du.