Make something good

Parkbänken med Dia sent en kväll i en park i Arad. Vi satt under en gatlykta intill ett stort träd med gula stora löv alldeles intill ån och pratade utan skiljeväggar och barriärer. Det fanns inget jag velat tillägga eller ta bort. Allt var sådär vackert, stilla och magiskt som man lyckas få det att se ut på film men så sällan upplever i verkliga livet.

 

Inne hos M:s familj i Checheci. Hans tjocka mormor, svårt sjuk i diabetes ligger utslagen i en säng i hörnet, barn överallt. Unken lukt. Gammelmormor med käpp och en sjal knuten runt det spröda vita håret, bruna klipska ögon och ungefär 145 centimeter lång. Det här är deras liv, som jag är en liten del i via skolan. Det här är deras liv. Jag förstår inte. Alls.

 

Vägen varje dag mellan Siria och Arad. Himlen och den vackra tomheten. Alla färger. Ah, alla dessa färger som är olika för varje tid på dagen.

 

De fantastiska självlysande stjärnorna som är fastklistrade i taket.

 

Karen som sjunger en påhittad godnattsång till mig i bilen på väg hem från jobbet. Jag har ansiktsmålning och hon har trötthetsspasmer.

 

Löven som har ramlat av ifrån vår berså och lämnat kvar hunden Abdi under ett tak av mörklila vindruvsklasar. Det hela ger ett naket, kusligt och kallt uttryck. Som ett grafiskt mönster avtecknat mot den jämngrå himlen. Vart tog alla löven vägen och hur lång tid kommer det ta innan de är tillbaka? Kommer jag vara här tillräckligt länge för att få se det bli grönt igen?

 

Novembermörkret som i kombination med kala träd och dimma gör att jag bara vill stanna inne och äta bullar, inte jobba i Checheci.

 

Att sitta i sofforna i köket tillsammans med Aaron och John. Bara vara tysta tillsammans eller peta in popcorn i näsan och hitta på danser till musik av Goran Bregovic och Jay z.

 

Försöka tända kakelugnen och misslyckas fyra gånger i rad.

 

Dagen med tjejerna inne i Arad när vi gick på utomhusmarknad. Strosade omkring och bara kollade på allt allt allt. Slutet med korgarna och lådorna fulla av äpplen, paprikor, lök, potatis och aubergine och det luktade höst och friskt och lera och när solen bröt fram kändes det som ett varmt klot i bröstet. Åt varsitt äpple i väntan på M och H precis när solen bröt fram och det smakade bättre än alla äpplen jag någonsin ätit och det var bara perfekt alltihop. Ett av de där ögonblicken jag bara vill spara och kapsla in utan att ha någonting speciellt att berätta om det alls.

 

En fantastiskt söt barfotaflicka i Checheci går omkring med en ytterst verklighetstrogen gummiorm i koppel som om det vore en hund. Det chockerar mig, men egentligen är det ju inte sjukare än någonting annat som föregår här.