Jag är sjuk. Sådär sjuk som man helst bara blir en gång var femte år ungefär. Igår var en enda lång klaustrofobisk tunnel av feberdrömmar och fan och hans moster. Idag kan jag sitta upp och i alla fall titta lite på Tv, på ett sätt är det värre, för igår hade jag inte brytt mig om så världen gått under eller jag vunnit en miljon på lotto. Idag är jag mycket väl medveten om allt jag missar när jag ligger här hemma. Prov, kalas, workshops, presentationskväll, matte. Kultur och idéhistoria. Men vad göra. Jag har halsmandlar som är så svullna att jag varken kan äta, sova, prata eller förmå mig till att svälja mitt eget spott. Men jag har en egenihopsnickrad teori som lyder följande: desto sjukare jag är nu, desto bättre immunförsvar kommer jag få och ju längre dröjer det till nästa gång jag blir sjuk. Jag tar stryket nu helt enkelt. Kan ju inte ha köpt mitt gymkort förgäves!
Lilla H är också hemma (han pussade mig med svinkoppor så jag håller alla tummar jag har för att jag har betalat min skuld och står fri ifrån denna prövning också). Eftersom jag inte kan prata och be honom gå sitter han med när jag kollar på amerikanska serier och översätter högt vad han tror de säger. Vi såg på vänner och det var ytterst intressant att se hur hans hjärna genom bilder löste den verbala biten när Ross bröllop inte blev av. Två parallella historier, jag orkar inte, höjer bara volymen ett snäpp till och hoppas att han inte överröstar.
Så nu har jag fyllt min sitta-uppe-kvot. Back to bed.
