Make something good

Igår var jag på min farbrors begravning. Det var vackert, fridfullt och förfärligt sorgligt. Begravningen var i Betlehemskyrkan, samma kyrka jag och mina kusiner gått i söndagsskola, nying, kör och scouter i. Samma kyrka dit Per skjutsat oss oändligt många gånger till och där vi suttit rastlösa och räknat de målade glasfönstren inne i kyrkan under lite för långa gudstjänster. Tjugosju små rutor finns det, alla har olika bilder, jag kommer ihåg att jag alltid var tvungen att räkna om ett par gånger för att kontrollera att jag verkligen räknat rätt.

Döden i sig är inget hemskt, när ordet död står ihop med namnet Jesus blir det liv, ljus, sol och vind. Det är att vara kvar som är hemskt, och mitt hjärta går sönder varje gång jag tittar på mina kusiner och ser deras sorg. Per hade turen att ha världens bästa familj och släkt. Jag tror han sitter i himlen och spelar Beatleslåtar och ler över att se hur väl de tar hand om varandra.