Vi kommer dit på hälften och knör oss fram genom människor människor människor (nu i efterhand läser jag att det var 16999 st). När vi tror att vi kommit långt får jag sätta mig på Camillas axlar och ser att vi har två tredjedelar av publiken kvar framför oss. Vi nöjer oss, och jag ser de blåa spotlighten och lite av bildspelet. Ställer jag mig på tå får jag då och då en skymt av Håkan bakom alla långa människor och pandafrisyrer. Och det är bra. Det är vi och alla popflickor med stjärnor på kinderna, alla pojkar med hattar och cheap-Mondayjeans, alla mammor och pappor, mormorar och farmorar, bebisar med hörselskydd och alla andra. Får sitta på Camillas rygg under Kom igen Lena och bättre än så blir det inte. Jag är ingen Håkanfanatiker men just nu är jag kär i honom och jag säger som Johan Lindqvist, nu kan hösten komma bäst den vill.
