Tixtanter och hetsätning av vit blockchoklad, jag slutar aldrig förundras
Jag har bosatt mig i min röda funktionströja, den är klarröd och matchar enligt mig till allting eftersom jag inte vill släppa den ur sikte. Shoppade på H & M igår och känner mig nu ond på grund av att jag vet att jag egentligen inte behövde de där kläderna och hade lovat mig själv att köpa mer second hand. Men Anna, som har tydliga tecken på grovt missbruk av klädinköp, lugnade mig igår för att sedan gå in på någonting om giftig bomull (allt i min kasse var av bomull). När jag åkte buss in till stan i förmiddags och svängde in på avenyn kom jag att tänka på när vi ritade teckningar i trean med motiv ifrån Göteborg. När jag skulle välja (typ sist på klasslistan) var alla roliga motiv slut. Jag fick som uppgift att måla Poseidon. Jag började kallsvettas och insåg med fasa vilken terror det här skulle bli. Jag skulle måla Poseidon. Poseidon har en snopp. Det var en del tjafs om den här bilden, som jag totalvägrade måla, men det slutade som vanligt med att fröken hade rätt och jag var tvungen att sätta mig och måla den där förbannade bilden. Jag tror jag har kvar den fortfarande. Jag kommer ihåg hur jag försökte göra snoppen så liten som möjligt så att ingen skulle reta mig. Så Poseidon borde plockas bort, för att skona alla stackars lågstadiekladdare från psykisk terror, jag ska skriva till Reinfeldt.
Handlade mat till i morgon efter att ha fikat med Johanna på Wanselius. Jag älskar mataffärer, i alla fall när det inte är jag som betalar maten. Jag gick och drog så länge att jag insåg att jag höll på att missa bussen, så jag ställde mig snabbt i kön. Kön var kort. Jag menar verkligen kort. Men tanten i kassan hade något sorts tix för sig, så hon svingade handen i en flaxig rörelse (på exakt samma sätt) innan hon tryckte in någonting på kassaapparaten eller vägde en grönsak, varje gång. Hade jag inte haft bråttom hade jag fnissat ihjäl mig. Nu blev jag bara purken. Efter en evighet har jag betalat och packat in maten och kutar mot min buss som jag ser glida iväg mitt framför ögonen på mig. Jag är så hungrig att jag inte orkar bli mer arg och plockar i stället upp den vita blockchokladen jag ska ha till efterrätt och smakar lite. Sen smakar jag lite till och inser att jag nog ändå måste köpa en ny eftersom jag ätit så mycket, så jag äter lite till. Vad händer, jag gillar inte ens vit choklad, särskilt inte vit blockchoklad, det är liksom helt emot mina principer. Men jag är inte färdig, mitt totala fall kommer en minut senare utanför pressbyrån när jag hör Mc Donalds reklam som får mig att förstå att jag inte kan klara mig utan deras nya wopper-kräks burger. Mina ben rör sig utan att ha rådfrågat med mig, och innan jag ens hinner fundera över om det jag håller på med är moraliskt försvarbart står jag där med en cheeseburgare i handen. Jag sätter mig vid ett bord och känner mig som en sån man tycker synd om när man går förbi och tittar in, käkar upp fort innan jag träffar någon och skyndar mig mot bussen. Jag slutar aldrig att förundras över mig själv.
Fotot är taget av Linda på Askimsbadet en kall och blåsig dag och är en liten del i hennes otroligt fina fotoarbete. Hade velat lägga upp alla 200 bilder jag har på datorn för de är så sjukt snygga, men ni får nöja er med den här så länge.
Kolla på: Little miss sunshine, jag skrattade och grät, och skrattade och grät, hela filmen. Det handlar om en familj som är ungefär lika dysfunktionell som min. Hela familjen åker på roadtrip genom USA för att dottern ska vara med i en skönhetstävling. Finns vissa likheter mellan den resan och vår bilning till Frankrike för två somrar sedan. Ni behöver inte ha varit med där, ni kommer garva ihjäl er ändå!
