Make something good

Luciatåget sjöng vackert och jag tänker på ögonblick som är passerade men ändå kvar. Tänker på sönderregnad asfalt på allt som bara flyter på solrynkan i din panna någons smilgropar jag vill plocka ur och lägga i min hand bara för att och för att folk kommer att fråga vad det är jag har. Och jag ska säga allt, jag har allt du ger mig och lägg en slängkyss i min mungipa eller snett bredvid och fyll mig med hoppade vattenpölar, solvarma tak och biosalonger expanderade av skratt. Fyll mig med liv inte översvämning och krig, inte refuserade brev eller avstånd, fyll mig med liv.

Och nej, jag har fortfarande inte köpt en enda julklapp eller bestämt mig för vad jag ska bli när jag blir stor. Men jag har fikat med Linn, fått världens bästa skiva och spenderat fler timmar i skolans café än vad jag gjort på lektioner. Och visst har mamma rätt när hon säger att jag borde plugga geografi och visst har hon fel när hon säger att jag kan göra något vettigare med min tid. Vad är viktigare än att skriva, vad är viktigare än att översätta toner till ord?

Och som vanligt är det alla måsten som sätter stopp, ett inbakat Tjernobyl i nervsystemet, i dina porer. Ett jag måste här i från utan flykt. Ett förbannande över att inte vara född i Somalia, där det är lättare att hålla vikten, som en trasig demokrati eller skör fjäril. Jag vill inte se. De sa att snön ska börja falla nästa år igen, jag bad för en gångs skull till Gud, jag bad om att änglarna skulle ligga kvar.