Make something good

Hela vår lägenhet luktar som en bananlåda, och vart man än går står de staplade längst med väggarna. Jag har förhandlat mig till några minuters vila och lovat att snart ta hand om datorrummet. Snart. Vårat datorrum är det rum ingen har velat ta tag i. Det står mappar och pärmar utan namn och ordning, sytillbehör, papper, cd-skivor, räkningar, kort, presentpapper, tapeter, garn plus all annan skit som man inte vet vart man ska lägga. Datorrummet är alltså slutstationen för de överblivna prylar ingen vill ha, rummet som familjen glömde (eller snarare förträngde). Min bror fick i uppdrag att köpa godis, jag får i uppdrag att städa familjens datorrum och packa ner allting i lådor, känns ju som en rättvis och jämn fördelning av sysslor.

 

Jag kan inte fatta att vi ska flytta. Det känns bara som om vi håller på med en jobbig vårstädning eller något. Skönt att slänga massor av saker. Det är nästan obehagligt hur mycket skit man samlar på sig. Jag tänkte att jag som redan flyttat tre gånger hade rensat bort det mesta onödiga. Felfelfel. Halva mitt rum var fullt av små fula och pyssliga böcker om trilobiter, forntidsmänniskor och skelett. Kan någon i hela världen förklara för mig varför jag sparar på sånt eller varför jag har kvar mattehäften ifrån trean under min säng? Flytt hade varit mycket roligare om det inte innefattade nedmontering av gardinstänger, torkning av lister och rensning av alltiallo-lådor och framförallt datorrum. Måste gå, plikten kallar.