Efter slask och is och snö fanns plötsligt nått att leva för, när allt som vintern gömt sköt upp ur marken..
En liten tjej leker på gården med sin pappa och fnittrar förtjust till sin mamma som står på bakongen att "pappa är ju jättedålig på det här" och hon är inte liten som en sparris och 94 cm hög utan rakryggad och bäst i världen. Sån borde man vara hela tiden, sådär lite ödmjukt bäst i världen tänker jag med solen värmande i nacken och laptopen i knät sittandes på balkongen och njuta av att jag bara bor här i tre veckor till.
Det var en bra helg, en sån där helg som får mig att känna att så här ska det vara, så här är det när det är bra att leva. Det var jobb och fest och bio med en flykt tilll Afrika för att sedan landa på Tintin och träffa mer människor och komma hem och stupa i säng och känna att, det är det här det är att vara sjutton år. Och idag kom dagen man för några år sedan plockade ut sin cykel som stått inlåst i förrådet en hel vinter för att göra några försiktiga sladdar i gruset, solen, som grädden på moset eller pricken över i för att krydda det tillfälliga ruset med lite vårkänslor. Jag tog kort idag, när jag gick längst Avenyn, på krokusarna som stack upp och var så oförskämt vackra. Den här stan är så ruggigt bra när människorna i den vaknar till liv. Och sol är det, men en helt bra helg var det inte riktigt, även om det låter väldigt bra att säga, och ibland undrar jag om caféjobb är någonting för fågelhjärtan eller om något jobb över huvud taget är någonting för fågelhjärtan och om man någon gång slutar att vara fucked up när man en gång börjat.
