En bortvänd tavla med ansiktet inåt väggen.
Du är en regnig söndag i Mont Parnasse. Slingrande bakgator och vilseledande vägnät. Du är fingarna över ett ostämt piano, det liksom skär och flämtar och luften är så tunn precis där din andedräkt precis har varit. Trots sonaterna är det alltid tyst, finns allting bara i mitt huvud? Dina ostämda fingrar dansar över mig som en felkomponerad sång.
Låter jag verkligen så här?
