Det viktiga kommer först långt senare.
Ljuset är klarvaket och knivskarpt, när hon blundar fördelas mörkret ojämnt och sprider ut sig fläckvis bakom ögonlocken. Det ligger döda flugor i fönstren och högarna med solblekta dagstidningar är överallt. Luften står stilla och är full av den typen av damm man bara ser i motljus. Hon balanserar sig fram genom rummet med stängda ögon, golvplankorna knarrar under tyngden av hennes barfotafötter. Lägger tyngden på ena benet, känner sig försiktigt fram med den andra innan hon sätter ner foten. Omfördelar tyngden och upprepar proceduren tills hon tagit sig fram till skrivbordet. Minnet av de senaste dygnen är fördelade som ordklasser i olika kategorier. Det är som semantik på ett personligt plan och utan några självklara gränsdragningar mellan vad som hänger fritt och vad som egentligen har med själva saken att göra. Det är en lång historia egentligen. Omöjlig att göra kronologisk eller anspråk på att berätta rätt. Men vi kan ju börja någonstans för att förstå det märkliga i hennes liv. Kanske här?
