Make something good

I onsdags blev P overkord av en bil pa den stora vagen alldeles utanfor gettot.  Han flog over vindrutan och landade bakom bilen med huvudet forst. Idag hamtade vi hem honom ifran sjukhuset. Han hade slagit kullerbyttor i korridoren, charmat alla sjukskoterskor och skaffat sig en flickvan. P ar ungefar det sotaste och vildaste som gar pa tva ben och det hade inte slagit mig innan hur mycket de har barnen har borjat betyda for mig forran olyckan hande. Jag har spenderat tillrackligt mycket tid med dem for att veta vem som stoppar mellanmalet i fickorna istallet for munnen, vem som vill ha fruktthe och vem som bara vill ha vatten. Jag vet vilka som ar vansterhanta och hur manga som kan stava sitt namn. Jag vet vilka som ar bastisar och vilka som inte har nagon. Vissa har jag varit hemma hos och vissa later jag rida pa min rygg fram till korsningen dar vi alltid vinkar av dem nar dagen ar slut. Jag kan allas namn och vet vilka som formodligen kommer hamna pa gatan sa fort de fyllt arton och inte langre har nagon som tar hand om dem. Vissa tycker jag inte om alls och vissa gor mig varm bara jag kommer in i klassrummet. Hur ska jag kunna lamna dem har? Jag behover dem.