Past in present
Jag vill vara insprirerande, vackert blek utan finnar och ringar under ögonen och sådär tålmodigt väntande på våren som kommer i små doser i taget på ett sätt som får mig att ännu mer vilja orka vara sådär fantastiskt glad och galen det tillhör en nittonåring sisådär tio veckor innan studenten med förhoppningsvis ett helt liv framför sig. Min svensklärare ber mig alltid att se upp med satsradningar, just så uttrycker hon sig; se upp med satsradningarna Julia! För två veckor sedan förstod jag vad satsradningar var. Det är när man inte sätter ut tillräckligt många punkter och kommatecken, jag var helt bergis på att det betydde att jag skulle dela upp texten i mindre stycken och inte ha så mycket text på samma gång. Tänk vad tur att jag upptäckte det innan jag gick ur gymnasiet, jag kunde ju gått ett helt liv utan att begripa att det var meningarna som var för långa, inte styckena som satt för mycket ihop. Jag brukar leta febrilt efter författare som gör samma mistag som mig och sen använda dem som bevis på att jag visst gör rätt, att det är mitt estetiska sätt att uttrycka sig så här med allt för långa fraser i taget så att läsarna snurrar bort sig efter bara en liten stund och tänker att fy sjutton det här kan man ju inte läsa sen toppar jag det med att inte göra satsradningar á la tolkning Julia och skriva ihop allt i en massiv klump ochså tänk vad revolutionär jag är!Jag är inte sådär vackert blek som fransyskorna, jag antar snarare en blå-lila ton ju närmare april man kommer, jag orkar inte gå till frisören eller lägga in den där sista förbannade växeln som ändå inte kommer ge mig ett resultat värt at spika upp på kylskåpet. Den växeln infann sig i fredags kväll och dog ut i lördags när mastodontförkylningen kom sådär fantastiskt olägligt som mastodontförkylningar alltid verkar ha en tendens att göra, på väg hem från Fotö. M gjorde mig sällskap denna miserabla dag vilket var det enda som var bra, nej en sak till förresten. Jag sa nej. Det var banne mig mäktigt! Klart slut.
