Det är visst lite ont om exotiska fjärilar på Kungsportsplatsen idag
Du är min bror. Du föddes för snart nio år sedan. Liten var du och tung, som ett mjölkpaket ungefär. Lång som en halv IKEAlist, fast utan medföljande instruktionsbok. Och ögonen var lite lätt skeva, som minimandlar. Från och med första gången jag såg dig visste jag att jag aldrig skulle hitta någonting vackrare än så. Jag har en bror. Mongo är han. Och det var lite visk i de tysta hörnen på sjukhuset där han föddes, det finns ju alltid alternativ och man behöver faktiskt inte älska alla. Sa dem inte högt. Men jag såg det på pappas ögon när han kom hem. Och jag hörde aldrig men visste att han grät. För vi hade fått en familjemedlem som aldrig skulle få ta körkort. Och det enda jag tänkte på var att jag hade fått en lillebror. En livs levande lillebror med en extra kromosom som tydligen skulle göra honom lite annorlunda. En extra kromosom. Jag tänkte att vi fått lära oss att mycket är bra, så att ha en kromosom extra, det måste vara alldeles utmärkt. Det tänkte jag. Och stolt var jag, stolt som tuppen. Och snart nio år sedan var det. Jag har kortet kvar i mitt album ifrån besöket på sjukhuset, jag har orangea byxor med smuts på knäna. Kommer ihåg att jag spelade brännboll med fritids när pappa kom. Jag kommer ihåg att du var så liten. Jag kommer ihåg att jag tänkte att vuxna kan allt bli ledsna för de mest knepiga saker. Jag minns att jag satt och gjorde upp i tanken hur dagen skulle se ut när jag lärde dig cykla. Du skulle vara fem och din cykel skulle vara blå.
Och det står beskrivningar på hur man ser ut, på Internet och i böcker. Om man är mongo. Jag har läst vartenda en och undrar varje gång, hur de kan med. Undrar hur man kan med beskriva någon genom att bara titta på det som sitter fast, där utanpå. Fast det där gör mig inte så mycket, så länge jag vet att du inte mår dåligt av det, det som gör ont är att det alltid står i de sista styckena hur man ska kolla upp, och kunna välja bort, om det skulle råka vara så att man blev gravid med en.
Jag tänker att världen är full av idioter. Jag tänker att världen är tack och lov full av underbara människor också. En av dem berättade för mig att i vissa indianbyar behandlades personer med Down Syndrom med vördnad och respekt ifrån hela stammen. De ansågs som lite visare genom sitt något frånvarande sätt. De ansågs stå i direktkontakt med Gud. Jag tänker att det finns alltid olika sätt att se på saker, olika sätt att bemöta saker som inte tillhör det vi säger är normalt. Jag tänker att lite mer indiansamhälle vore inte fel ibland. Jag tänker att vi har ett hjärta båda två och trots att de kanske inte kommer att slå lika länge undrar jag hur man kan med att kalla oss olika, när våra hjärtan bultar i samma takt.
Och ibland blir jag lite trött. På tonårsångest, på Göran Persson och på människor som säger "men de är ju så glada". Och jag tänker på dagarna det kan ta två timmar, enkel väg hem från skolan med dig. När du sätter dig på en sten. Och sitter kvar. Och inte alls är särskilt glad. Och jag tänker på dagarna när vi höjer rösten till varandra där hemma. När du sitter i soffan med knäna uppdragna till hakan och händerna hårt pressade mot öronen. Och försöker få alla att vara lite snällare mot varandra, prata med lite mjukare bokstäver. Och inte alls är särskilt glad. Eller på dagarna där någonting slår fel, en omvänd rutin, en knasig morgon eller fel färg på luften och musiken runtomkring. Och du definitivt inte är glad. Då tänker jag att åt helvete med alla fördomar vare sig de är bra eller dåliga. Åt helvete med alla människor som ska vara så jävla förstående för de fattar inte ett jävla piss. Sen tänker jag att du aldrig kommer att bli det alla kallar normal, att du kommer att fortsätta att kolla på disneyfilmer när du fyllt nitton, att du kanske aldrig byter ut Bolibompa mot Star wars. Jag tänker att du aldrig helt kommer att accepteras av alla och att det aldrig har gjort mig så lite i hela världen. Så länge jag vet att det inte rör dig.
Och ibland blir jag lite glad. När vi ligger i soffan och skrattar åt allt och inget. När vi är trötta och pratar utan ord och utan logik. Då brukar jag andas i ditt öra, då brukar du fnissa, då brukar jag viska; det var visst lite ont om exotiska fjärilar på kungsportsplatsen idag kompis. Jag saknade dig där idag.
Och jag tänker om jag hade kunnat skriva hade jag skrivit en lång text till dig för att kanske förklara att jag brukar gå in i ditt rum när du har somnat och försiktigt lägga mina fingrar mot din handled för att kolla att pulsen stämmer, att den fortfarande slår (i takt med min). Jag hade förklarat att du format mig mer än någon annan, på insidan. Jag tänker att om jag kunnat skriva så att folk förstod hade jag skrivit och förklarat för dem att där ditt hjärta finns, där kommer jag alltid att vara.
- till Lilla H från Storasyster -07
