Gardell istället för Jesus (jag visste att det var genialsikt, jag visste bara inte varför)
När andra päron langade upp barnbibeln och Alfons Åberg sjöng mor min Cornelis och läste Gardell. Jag förstod inte ett dyft men jag visste att det var bra. Jag skrattade så jag ramlade ur sängen på mormor gråter och tvingade mamma att hitta på nya verser så att Cornelis låtar inte slutade så hemskt. När jag såg Jonas Gardell på "Stjärnor på slottet" för ett tag sedan kunde jag inte sluta gråta. Hans ord slår sönder och river isär och fixar ihop så fint att jag inte riktigt vet vad jag ska säga. Jag hade velat skriva ett femtonsidor långt tackbrev till honom. Men jag antar att det är sådant han får varje dag, och tiden går ju. Man hinner ju inte ens med sig själv!
