Jag har en cykel, en cykel som är blank
Vad göra förutom fika när tristessen slår in och all överbliven tid gör mig spritt språngande galen? För kruxet när man anpassat sina levnadsvanor efter handbollen sen tio års ålder är att man är van vid en blåslampa i arslet. Var är den nu? Jag har så mycket tid att allt blir sen. För det är så löjligt långt kvar tills allt ska vara klart att det helt enkelt inte går. Att. Börja. Och motivationen tryter, det enda som finns är egentligen orken. För jag är även för första gången i mitt liv frisk som en nötkärna. Omvända världen och jag tror att jag trivs.
Missade bussen i morse och var tvungen att ta min guldiga, halvpaffa fantastiska Crescent till jobbet. Hade det inte varit för hemvägen hade det varit helt perfekt. Cyklade i målarbyxor, en tjugo år gammal och krympt islandströja och lyssnade på Håkan Hellström. Solen sken jag tänkte att för stunden så är det rätt skönt att leva ändå. Detta gällde dock inte hemvägen, men det kan vi ta en annan gång.
