Ikväll vill jag varken resa jorden runt eller till rymden. Ikväll är jag hemkär, och det står jag för.
Flygplanen ritar sträck över himlen, men jag är ingen poet, vad jag vet går att sammanfatta på vänsterhandens fem fingrar, just nu i alla fall, vapenvila men fyra krypskyttar i varje hörn av hans ögon när världen åker förbi baklänges i 200 km/h är ingenting för stort för att meja ner och arton fåglar på en elledning är avbildat på din arm utanför fönstret också din spegelbild och samma fåglar fast bortflugna. Du har inget djup, du har inget djup men kan konsten att hålla om mig när jag är ledsen. Det räcker så. Jag önskar att det var sant. Att allt fick plats mellan tummen och pekfingret på min vänstra hand.
Jag är hemma som ni märker, i skolan numera känd som FN-soldat. Jag är nästan ren och välbehållen, jag har fått dricka riktigt kaffe och började 08.10 i morse min första matte c lektion. Livet är stort och omtumlande, precis som vanligt. Kanske skriver om små fragment ifrån resan, någon gång, när lusten faller på.
