Nu är det nu minsann
Att som samhällselev försöka lära sig derivata klockan 15.30 en fredagseftermiddag är som att köra huvudet in i en vägg, upprepade gånger. Det går ju inte när man måste veta varför saker ser ut som de gör. För saker bara är. Och det är svårt att acceptera. Möter i alla fall upp J&E för ett villa villerkulla-besök efteråt som plåster på såren. Ohygieniskt och flott på samma gång. J ojjar sig över att jag inte har vantar, E jobbar för mycket och hatar min djurens vänner kalender. Mörkt, regn och med lite flax hinner jag med rätt spårvagn till Mölndal för en fortsatt toppenkväll.
Ställer klockan för att gå till Saronkyrkans second hand. Hinner inte, får springa till vagnen för att ens hinna till jobbet i tid. Min chef tycker att det gjorde ondare att bryta tån än vad det gjorde att föda barn. Det säger en del om min chef. Jag gillar henne, för det mesta. F kommer dit och vi har det trevligt tills jag måste åka hem och träffa familjen G som kommer på besök från England. Esmé och jag målar och pratar. Sen är det nu.
