Det finns för mycket att säga.
Jag skulle kunna skiva om den oslagbara kombinationen att vara både tidsoptimist och enveten som fyra fucking åsnor på samma gång när man ska måla om sitt rum. Eller om terrakottafondvägg och 50-tals längtan, böcker istället för Tv och umgänge. Om nöjdheten i att tillbringa nätterna med pensel och Lou Reed på repeat. Kunde berätta om Trollhättevistelsen med tillhörande allmänbildnings och litteraturboost, om vackert porslin och morfar som har blivit för gammal. Eller om tågresan, uppslukandet och kunskapstörstandet som infinner sig så fort någon inte berättar för mig att jag måste. Jag hade också kunnat skriva om fredagshäng med the, taveltillrättning, värmeljus och raraste J & E. Eller kanske finkusiner och nästanmoster man sällan fått tillfälle att förstå hur mycket man tycker om, språkbarriärer, framtid och lite mera språk....Fast jag struntar nog i det, säger att det varit ett bra lov, trots att jag är snuvig. Lämnar det så, orkar inte berätta om allt heller, särskilt inte om betydelselösa iakttagelser och intetsägande turer hit och dit. Sen var det ju det här med ironi också, så svårt att förstå, fast jag lär mig nog jag med, nej nu ska jag lägga av innan jag säger för mycket. En sista sak: så vackert med alla lyktor på gravarna, som ett hemligt och mystiskt kommunikationsnät, ville bara se något mönster, alla punkter av ljus, ärs. Du vet hur jag är, hur det blir.
