Make something good

Jag har fått spela försvar två träningar i rad. Alla vet vad det innebär att få stå enbart i försvar två träningar i rad. Det innebär b-laget. Och någonstans bakom besvikelsen känns det ändå skönt när jag inte blir uppräknad på listan över de som 07.30 ska kliva på bussen till Arboga. Konsten att kunna skilja på vad man vill och vad man egentligen klarar av. Min kropp har varit grounded i en månad och allt jag hoppas och ber om är att den ska hålla säsongen ut. B-lags match i morgon alltså, och jag ska kicka ass.

Nu längtar jag till våren, den våren som kom smygandes i torsdags när jag och M gick ifrån gympan ner mot stan och drack första utomhuslatten för året. Och det kan omöjligt inte kännas bra när solen skiner och man har någon timmes andrum från skolan och det livet och bara njuter i underbart sällskap. Och man känner redan under tiden man sitter där att det blir något som kommer att fastna så pass mycket att man kan plocka fram det när det regnar och bli lite glad över hur skönt man hade det. Ungefär som handen vilandes mot ryggen alldeles för länge för att det inte skulle mena någonting, och värmen, lugnet som spred sig. Det var ganska längesedan, men handen sitter kvar där än. Så vill jag att våren också ska göra, lägga sin varma hand på min axel, och ligga kvar.