Konsten att hinna med att vakna innan man ska gå och lägga sig igen
Vänt på dygnet, vaknar lagom till sommarpratarna på P1. Sitter uppe och äter långfrukost med mig själv och lyssnar på sommar de dagarna jag inte jobbar. Träffade Madde och Jonas igår. Degade, satt på Jonas balkong och drack kaffe, sökte jobb, planerade framtid och nyår, åt nutellamackor och kollade på Häxor (filmatiseringen av Roald Dahls barnbok). Sen fick jag springa genom en kolsvart skitläskig nästan skog för att hinna med sista bussen hem. Var hemma kvart i två och nu är det helt plötsligt morgon igen.
Idag ska jag försöka hinna träffa mormor och moster. Sen pernilla, sen Madde mfl. Jag vet ärligt talat inte vad det är för fel på mig. Varför kan jag inte leva i samma takt som alla andra människor? I min värld måste det gå så snabbt. Fast jag orkar ju inte egentligen. Och så måste jag vaccinera mig, paniksnart. Skäll på mig nästa gång vi träffas om jag inte gått dit. Alternativt släpa dit mig. För om en månad åker jag. Tokigt!
Har jobbångest men tar ändå varje pass jag kan komma över eftersom hela mitt schema verkar vara uppbyggt på 5h-pass som varken ger pengar eller lunchrast. De bra passen kommer när jag redan har åkt till Kongo, och de måste jag ge bort. Och jag kommer inte alls tjäna så mycket pengar som jag hade tänkt i sommar. Det känns dåligt. Att jobba känns ungefär som att gå i skolan. De flesta är i min ålder, vi har likadana kläder och på lunchen känns det som att gå och äta i bamba. Våra AL är som våra lärare och så fort vi lärt oss en ny regel jobbar vi successivt med att bryta den eller tänja på gränserna.
Jaha. Typ 4,5 veckor kvar.
Sen är det Way out west och Kongo och frihet!
