Acelsulfam, neohseperidindihydrochalcon och taumation
I skolan är det bara språk och vi läser uppsatser med ord som acelsulfam, neohseperidindihydrochalcon och taumation i samma mening. Jag och Fanny går efter skolan och köper lösgodis, till Claes Ohlssons, Vaccinationscentralen och sen blodgivarcentralen för att anmäla oss. Jag väger för lite och får sitta i väntrummet och dricka kaffe och äta macka under tiden Fanny är inne och gör tester. Sköterskan är snäll och säger orligt att jag inte behöver känna att jag måste gå hem och äta upp mig fem kilo nu bara för det här, att det bara är vissa bestämmelser som de måste följa. Jag säger att det är okay, jag kan rädda världen på andra sätt.
Skriver sammanställning av tre äckelgubbars recensioner där de sågat en av mina favoritfilmer: Tillsammans är man mindre ensam. Det är nästan lite sorgligt hur vissa människor verkar ha snöat in i sig själva.
Samtliga tre recensenter ställer sig mycket kritiska till filmen och anser att bristen på trovärdighet och frånvaron av humor gör det hela till en flopp. Ferling ifrågasätter till och med att filmen kategoriserats som romantisk komedi eftersom han anser att skratten är alldeles för sällsynta och romantiken långt ifrån trovärdig. Helmerson håller med Ferling och liknar filmen vid att långt Seinfeldt-avsnitt utan humor, men han lägger även till att de usla skådespelarna är en lika stor anledning till att filmen blev så misslyckad som den blev.
När det kommer till handlingen menar Ferling på att filmmakaren misslyckats totalt i sitt försök att visa hur kärleken drar upp människor ifrån sitt inre mörker och förändras till det bättre av kärleken. Han skriver att resultatet endast känns "tillgjort och sentimentalt". Tapper är lika negativ som de övriga två männen är till filmen. Han skriver om vändningen i filmen som förutsägbar och handlingen som ointressant och klyschig.
Det positiva i alla fall två av männen har att säga om filmen är att huvudrollsinnehavaren Audrey Tautou är med. Henne beskriver de som en slank skönhet, i och för sig för vacker för att vara trovärdig i rollen som den sjuke städarbetaren Camille.
Enligt de tre männen finns det inte mycket i filmen som är bra men både Ferling och Tapper poängterar att trots alla schabloner och klyschor, som att allt blir bra bara man tar saker som de kommer, eller att det finns någon för alla, finns det kanske ändå en målgrupp bland dem som vill se en vanlig, tråkig sentimental kärlekshistoria. Helmerson är däremot mer tveksam, enligt honom är filmen ett stort misslyckande rakt igenom och han förstår sig varken på huvudrollsinnehavarens självhat, eller hennes skämt om sin egen kropp. Ska vi gå efter skribenternas omdöme bör vi alltså fly fältet kvickt om vi råkar höra orden film och Anna Gavalda i samma mening.
Jag ska aldrig bli en äckelgubbe.
