Det är ju tur att jag har en blogg så att alla mina vänner som jag aldrig hinner träffa ändå kan ta del av mina misslyckanden. Den här veckan har varit som en kronisk fredagen den trettonde. Efter min katastrofala helg kom en lagom pissig vecka som på fredagsträningen mynnade ut i en maffig lårkaka. För er som inte har haft en lårkaka kan jag berätta att det gör väldigt ont. Det var lite onödigt tyckte jag, eftersom jag just börjat kunna springa normalt efter att ha pajat foten. Men men, jag spelade idag i alla fall, och precis när jag börjat känna att jag får lite flyt och kliver förbi min spelare och tänker att nu jävlar ska det bli mål, så får jag en knuff och tjongar hakan i golvet. Jag reser mig upp och undrar var i helvete allt blod kommer ifrån. Efter att ha klämt på näsan och känt på munnen så kommer jag fram till att det är min haka som har gått sönder. Det är typ stockholms blodbad part two och jag får gå in i ett omklädningsrum och torka av mig. Fast eftersom jag inte har ont så tänker jag att jag bara ska tvätta av mig och sätta på ett plåster. Sen får jag se jacket och känner mig lite sämre. Men Lise kommer in och agerar sjuksköterska och tejpar ihop mig, sen kommer Pär in och sätter stopp för mina spelplaner och skickar iväg mig till akuten i stället. Så det är där jag spenderat hela min lördagskväll och har nu fyra snygga stygn och en lagad haka. Försöker glädja mig själv med att jag fick straff och vi vann matchen. Fast jag lyckas inte så bra. Vill spela och nu är jag borta några dagar till, fast jag kan löpträna om jag tar det lugnt (haha, jag ta det lugnt, vilket skämt) så jag ska faktiskt inte klaga. Min stackars Linda ska däremot opereras för sitt dumma knä snart och jag vill bara skicka alla goda makter som finns för att det ska bli bra så vi snart kan spela tillsammans!
