En näve näring (om jag kommer över gränsen)
Jag saknar klättringen lite granna, det är så tråkigt när man är tvungen att prioritera bort saker på grund av tid och inte ett bristande intresse. Helst hade jag velat spela handboll, klättra, jobba, vara grym i skolan och dessutom ha ett socialt liv. Men nu säger någon som Brasse i fem myror är fler än fyra elefanter att felfelfel, det är felfelfel och några av dem ska bort. Och fuck it säger jag och sen, ja sen blir det som det blir. Började rensa inför flytten, tog två lådor under sängen och gav sen upp. Här snackar vi mission impossible. Jag gillar att slänga saker, så länge det inte är fel saker. Och hur vet man att det är rätt saker innan man saknar dem? Och när man saknar dem är det ju för sent. Ligger säkert någon djupt rotad psykologisk förklaring till varför man funkar sådär, men ja, skiten måste bort i alla fall. Och egentligen ska jag inte vara här över huvud taget. Jag ska sitta med näsan ner i min mattebok och flitigt rita ut massor av fula grafer som tar upp massor av sidor i matteboken och bidrar till vår överdrivna energiproduktion. Okay, jag ska. Bara fem minuter till.
Vaknade inatt av att jag låg på min hand som hade somnat och upptäckte att jag knuffat ner täcket ur sängen så att det ramlat på en vas med påfågelfjädrar som vält på en tavla som i sin tur hade vält ner två travar med skivor. Fick inget riktigt sammanhang eftersom jag alldeles nyss varit identitetslös och på väg att genom ett illa förfalskat pass smugglas ut ur Polen för att äntligen få komma hem till Sverige. Jag åkte på en stor båt och hoppades att jag skulle komma över gränsen, det var min sista utväg hem?
Lyssna på: "En näve näring" med Stefan Sundström och Nina Ramsby. Alltså, den är så fin att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Lyssna, lyssna, lyssna!
