Mot mig själv har jag aldrig en chans
När jag går upp om mornarna känner jag inte igen mig själv. Något förvirrande känsla. Vaknade med ont i halsen och hoppades på att jag skulle vara så sjuk att jag inte kunde gå till skolan och hålla mitt tal. Det var en sådan dag i dag. En hoppas-jag-inte-kräks-i-klassrummet-dag. De behöver väl också få finnas antar jag. Ersatte bildlektionen med Anna och shopping, definitivt mer konstruktivt och absolut roligare. Maj-Christine gör mig sinnessjuk. Jag råkade smitta Fanny med mina anti-bild baciller, hon gick hem på grund av en fejkad migrän som kom på riktigt precis när hon lämnat in lappen. Sånt händer.
Jag kom hem sju och började plugga matte. Egentligen vill jag bara sova, men det är så tråkigt att komma hem efter en hel dag (nåja jag var där till tre iaf.)i skolan där man pluggat arslet av sig, för att komma hem och plugga som en idiot, för att gå och lägga sig och upprepa mönstret dag efter dag. Jag är antiautist, vanor gör mig galen.
Talet blev inte lika bra som jag ville. Det blir det aldrig, självkritik är som en no-win batalj där alla medel är tillåtna. När det gäller andra så funkar det rätt bra, men mot mig själv har jag aldrig en chans.
Jag kom hem sju och började plugga matte. Egentligen vill jag bara sova, men det är så tråkigt att komma hem efter en hel dag (nåja jag var där till tre iaf.)i skolan där man pluggat arslet av sig, för att komma hem och plugga som en idiot, för att gå och lägga sig och upprepa mönstret dag efter dag. Jag är antiautist, vanor gör mig galen.
Talet blev inte lika bra som jag ville. Det blir det aldrig, självkritik är som en no-win batalj där alla medel är tillåtna. När det gäller andra så funkar det rätt bra, men mot mig själv har jag aldrig en chans.
