Make something good

Vad luktar barndomen om inte seger och känslan man får när man lär sig cykla. Känslan av ett fullkomligt lyckorus och en visshet om att ingenting är svårare än att det går att övervinna. Hela min barndom är fylld av segrar. Fram till fem eller sex års ålder. Sen börjar det verkliga livet komma in i bilden. Men det är en annan historia, eller egentligen den ni redan hört. Sen jag var fyra har de frågat mig vad jag vill bli när jag blir stor. Sen jag var sex har jag svarat något annat än prinsessa, flygvärdinna och sjuksjöterska. Det var när jag var sex år jag lärde mig hur man skulle bete sig för att passa in. Sen jag blev 15 har målet varit att bli stor och möjligtvis tankeanarkist. Får se om jag hinner med allt.

Var på en föreläsning hela förmidagen om ätstörningar och anorexi. Det är svårt det där. Har blivit så avdramatiserat sen "alla" började ha det. Anorexi är den vanligaste sjukdomen för tjejer under 18. Är det inte lite läskigt att den vanligaste sjukdomen vi har är en dödlig sjukdom? Borde vi reagera mer. Jag fick i allafall en helt annan syn på det efter idag, tillhör nog skaran som hade en mer "romantiserad" bild i huvudet, om jag får lov att uttrycka mig så. Ska sluta ha det.

På bilden ser du Karin, jag, Anna och Adam under en av våra otaliga uppvisningar hemma i trädgården. Det kunde vara allt ifrån ridhoppning, sång eller dans till brottning och som du ser på kortet, rollerblades. Jag tycker vi är fina, det tyckte nog vi också. Jag kommer ihåg frigolithjälmarna och Anna som vägrade borsta håret och alltid skulle ha kjol eler klänning, kommer ihåg Karin som var stark nog att brotta ner oss alla tre och jag som alltid skulle ha rätt. Det skulle Karin också. Gud vad vi bråkade. Och Adam som var med på nåd. Brokig skara och värsta järngänget. Avundas de med en barndom som min. Som sagt, upp till fem års ålder. Livet väntar inte, jag är sen, nu.