JAG MÅSTE FÅ SÄGA
"
Jag måste få säga begrav mig med öppen mun
så jag kan fortsätta skrika till sista sekunden
Blunda sluta gråt och lämna kistlocket på glänt
så jag kan fortsätta skrika om allting som har hänt"
-Navid Modiri
Pustervik i går kväll och Navid Modiri och Gudarna får mig att vilja vika ihop min längtan till vita pappersflygplan och kasta ut ifrån balkongen för att istället för att implodera, explodera ut i någon sorts färgexplosion och färga allt i min omgivning. Det är något speciellt med mängder av människor, svettiga kroppar som alla trängs i samma rum för att lyssna på samma band som man själv är där för att lyssna på, som sjunger med i samma texter, gungar i takt till samma rytmer och jag vet snart ingenting. Molnen bildar små formationer utanför mitt fönster och jag undrar vem designern är, undrar även om jag borde börja klä mig i någonting mer anständigt för att bege mig till torget med Pernilla och köpa någonting till Nathalie.
Var hos mamma och fick ett brev ifrån Linn. Ibland vet jag bara inte hur mitt hjärta ska få plats eller hur jag ska göra för att kunna tacka tillräckligt för att personen ska fatta att man helt plötsligt känner sig så speciell som jordens åttonde underverk eller högre än Kebenekajse fastän man står i pyamas, helt själv, i sitt eget vardagsrum och ser sommaren bli höst utanför sitt fönster. Maia Hirasawa är så otroligt bra och fastän du egentligen finns här nära tänker jag på dig varje gång jag hör Roselin och kan inte låta bli att le, le mot tanten mittemot i spårvagnen, tvååringen som sitter bredvid sin stressade mamma, snyggingen som går med hörlurar på, tjejen som sitter nervös och uppklädd till tänderna och övar leenden.
Pillade sönder ett myggbett, mamma blev hysterisk och trodde att jag bränt mig med en cigarett. Vart är världen på väg? Karing ringde och frågade om vägen till Önnereds kulturhus, jag är lika inkompetent som vanligt när det gäller vägbeskrivningar och sånt, men blev glad över att höra hennes röst. Vart är Karin på väg nu?
