Vi väntar inuti en avbruten omstart, på varandra.
(Foto: Jag - om änglar kunnat tala)
Hon går upp om mornarna då inga andra är vakna. Hon sitter vi köksbordet med en kopp the, sjunger morgonpsalmer med småfåglarna utanför fönstret. Ord, vad är det mer än ord undrar hon, och hur ska vi någonsin kunna läsa mellan de rader vi aldrig upptäcker? Det är en sådan dag när tiden står stilla, jorden har slutat snurra kring sin egen axel och det är ingen ute, ingen är ute, ingen är ute för att upptäcka nya saker. Det finns inte heller någonting nytt att upptäcka för tiden har stannat. Tiden har stannat på 12.56 och hon kommer aldrig härifrån.
-------------
Jag har grymt ont i halsen och är jättetrött. Jag har haft precis hela våren på mig att bli sjuk, så varför just nu, två dagar innan jag ska åka till Polen? Mina tankar och kläder ligger strödda över hela golvet. Idag är det tillåtet att tycka synd om sig själv och hade jag inte haft så ont i halsen hade jag ringt och pratat med någon. Funderar på att fixa iordning på mitt rum, sätta upp lite kort och urklipp. Men det blir nog inte mer än en tanke, jag orkar inte vara kreativ.
Världen är vit idag. Tur att jag han andas innan locket kom, tur att jag hann se himlen och lät den färga mina ögon innan flyktvägen stängdes. Längtar bort, fast jag vill inte åka någonstans. Orkar inte vara hemma men klarar inte av att gå ut. Vill träffa er, men jag orkar inte passa in. Göteborg är inte rätt ställe för vinter och är inte rädd stad att lära sig att hitta hem i. Att längta hem och längta bort förresten, är inte det egentligen exakt samma sak?
