Such a perfect day (I'm glad I spend it with you)
Anna fick med sin professionella övertalningsförmåga på nolltid mig att hänga med på The Arks konsert på Liseberg i går, jag ångrar mig inte en sekund.
Ola Salo hade tillräckligt med energi för att det skulle sprida sig till alla oss 5000 som stod nedanför scenen (förlåt John, jag kunde inte med att hata honom) Anna klädde i extas av sig jackan och stod där i t-shirt, jag drog på mig yllevantarna och försökte få liv i mina frusna raggsocksklädda fötter vid ungefär samma tidpunkt. Kan inte mer än hålla med Anna om att ”Calleth you, Cometh I” och allsången till gav mig gåshud.
Hemfärd vandrandes i strumplästen från Beryll under stjärnor som inte riktigt ville synas. Vi var kompade av Lou reed som sjöng ”perfect day” med en röst som jag vågade hoppas på skulle fylla mina tomrum.
Skulle sova hos Anna, men vi satt uppe till klockan fem så det blev ju inte så mycket med sovandet, precis som det ska vara. När man är med personer men verkligen gillar känns det tragiskt att sova bort så mycket samtalstid som man gör under ett normalt dygn. Dessutom kommer man aldrig på så bra saker som man gör efter klockan två.
Veckarklockan ringde mitt uppe i en otänkt tanke nästa morgon, Anna följde mig till hallen och jag kom tydligen 50 minuter försent till Grevegårdsskolan där jag skulle tillbringa min dag bland mina kära klubbmedlemmar och spela den årliga turneringen mellan snövit och hennes sju dvärgar (ironiskt nog hamnade jag i lag Trötter.). Jag ska försök vänja mig av med min fruktansvärda tidsoptimism och börja komma i tid.
Skulle bowla klockan 17.30. Satt utelåst på min altan mellan 14.30-16.15. Mums.
Fick tag på Linda och sprang till henne med gråten i halsen vid 16.30, hennes mamma bjöd på lasagne och jag fick låna deras dusch, efter det kändes det lite bättre. Kom iväg på bowlingen med laget tillslut. Sitter nu ner för första gången på länge och undrar varför jag inte är trött trots att jag hållit igång konstant i ca 1,5 dygn.
Värsta situationen är för tillfället avsked.
Det finns ingenting som jag avskyr så helhjärtat som avsked, det är precis som att personen som försvinner drar med sig en bit av hela mig, lämnar kvar en sorts ingenting som bara skvallrar om att det saknas mig någonting. Ett hål omöjligt att fylla med någonting annat än just den personens närvaro. Ge mig en käftsmäll, jag är klen. Önskar att jag kunde lägga min tid på människorna som älskar mig, önskar jag kunde balansera lite tryggare mellan den sidan som får mig att inse att jag borde vara nöjd med vad jag har och den som hela tiden triggar mig att nå dit ingen annan har nått.
Vill fylla tiden med någonting meningsfullt, vill fylla de tomma bladen med någonting meningsfullt, men jag lyckas inte, jag når inte hela vägen fram.
Ola Salo hade tillräckligt med energi för att det skulle sprida sig till alla oss 5000 som stod nedanför scenen (förlåt John, jag kunde inte med att hata honom) Anna klädde i extas av sig jackan och stod där i t-shirt, jag drog på mig yllevantarna och försökte få liv i mina frusna raggsocksklädda fötter vid ungefär samma tidpunkt. Kan inte mer än hålla med Anna om att ”Calleth you, Cometh I” och allsången till gav mig gåshud.
Hemfärd vandrandes i strumplästen från Beryll under stjärnor som inte riktigt ville synas. Vi var kompade av Lou reed som sjöng ”perfect day” med en röst som jag vågade hoppas på skulle fylla mina tomrum.
Skulle sova hos Anna, men vi satt uppe till klockan fem så det blev ju inte så mycket med sovandet, precis som det ska vara. När man är med personer men verkligen gillar känns det tragiskt att sova bort så mycket samtalstid som man gör under ett normalt dygn. Dessutom kommer man aldrig på så bra saker som man gör efter klockan två.
Veckarklockan ringde mitt uppe i en otänkt tanke nästa morgon, Anna följde mig till hallen och jag kom tydligen 50 minuter försent till Grevegårdsskolan där jag skulle tillbringa min dag bland mina kära klubbmedlemmar och spela den årliga turneringen mellan snövit och hennes sju dvärgar (ironiskt nog hamnade jag i lag Trötter.). Jag ska försök vänja mig av med min fruktansvärda tidsoptimism och börja komma i tid.
Skulle bowla klockan 17.30. Satt utelåst på min altan mellan 14.30-16.15. Mums.
Fick tag på Linda och sprang till henne med gråten i halsen vid 16.30, hennes mamma bjöd på lasagne och jag fick låna deras dusch, efter det kändes det lite bättre. Kom iväg på bowlingen med laget tillslut. Sitter nu ner för första gången på länge och undrar varför jag inte är trött trots att jag hållit igång konstant i ca 1,5 dygn.
Värsta situationen är för tillfället avsked.
Det finns ingenting som jag avskyr så helhjärtat som avsked, det är precis som att personen som försvinner drar med sig en bit av hela mig, lämnar kvar en sorts ingenting som bara skvallrar om att det saknas mig någonting. Ett hål omöjligt att fylla med någonting annat än just den personens närvaro. Ge mig en käftsmäll, jag är klen. Önskar att jag kunde lägga min tid på människorna som älskar mig, önskar jag kunde balansera lite tryggare mellan den sidan som får mig att inse att jag borde vara nöjd med vad jag har och den som hela tiden triggar mig att nå dit ingen annan har nått.
Vill fylla tiden med någonting meningsfullt, vill fylla de tomma bladen med någonting meningsfullt, men jag lyckas inte, jag når inte hela vägen fram.
